mannen — rätt fram och glad — fadren upp i
dagen. Ja, låtom oss göra allt, för ait vinna
honom — hviskade jag — och sedan, Fanny,
sedan ....
Hon rodnade och tryckte min hand.
Denna minnesrika bal, som för mig innebar
så mycken sällhet, nalkades till min stora be-
dröfvelse sitt slut. Jag följde Fanny och far-
brodern till vagnen, der den sednare ännu en
gång bad mig alt ej glömma bort honom. Kom
snart! hviskade Fanny då jag upplyfte henne
i vagnen. Ack, bönen var i sanning öfverflödig!
Tyänne dagar derefter reste jag ut till min
älskade. Jag mottogs af farbrodern med så myc-
ken välvilja, som det stod i hans makt att visa,
och i Fannys ljufva leende låg en välkomsthels-
ning, som hade varit tillräcklig lön för en resa
omkring jorden. På gubbenrs begäran qvarblef
jag der några dagar. Han tycktes icke vara
missröjd med den hyllning jag allt mera oför-
stäldt visade Fanny. Tvertem lemnade han oss
ofta allena att tala om vår unga kärlek. Ack,
huru Jljufsa dessa samtal, under hvilka jag be-
stärdigt upptäckte nya själens och hjertats full-
komligheter hos min ömma ä!skarinna!
Så ofta jag sedan Lunde slita mig lös från
min tjenstgöring i Ystad ilade jag, lik fågel blå,
till min längtans hulda må!,. Farbrodern, som
jag nu mera äfven kallade farbror, betraktade
mig med nästan faderligt öga. Ehuru han just
ingenting yttrade, kunde jag dock förstå, att han
betraktade Fannys förening med mig som en
gifven sak. Ännu mera styrktes jag i denna
förmodan, då Fanny under ett ensligt samtal,
halft brydd, berättade mig, att då hon en gång
föreställt sin farbror att ban skadade sin helsa
genom det trögna arbete han underkastade sig i
och för sina affårers skötande — denne svarat
henne: jag arbetar cch samlar ju för dig, mitt
barn! mina styfrar kunna komma både dig och
en viss bra karl till pass. Icke så? Ack, han
var visst ingen misantrop! Det var en ädel
nde, som, i föjd af ett dystert lynne, gått
misskänd genom verlden.
(Slutet följer.)