JOrdalst Hara.
Ehuru jag hunnit till den ålder, alt jag bor-
de, lika med anmärkaren, kunna lofsjunga den-
aa värdnadsbjudande, kärnfulla sinnets gedi-
zenhet och denna solida ekonomiska täthet,
som man träffade hos den nu snart försvunna
påbo-generationen af gamla stammen,, får jag
Rn förklara, det jag alldeles icke finner mig
benägen att instämma i en sådan lofsång. Jag
har haft tillröcklig tid och tillräckliga tillfillen
att annorstädes, än vid skrifpu!peten och på stads-
gatorna, lära känna både den gamla och den nya
stammen af Sverges allmoge; och mitt vittnes-
börd, hvilket jag nu på ära och samvete afgif-
ver, är det, att Svenska allmogen, efter min er-
farenhet, långt ifrån att under den sednare ti-
den vara i något afseende försämrad, tvertom
betyd!igen tilltagit i förstånd och byfsning, i mo-
ralitet och ordningssinne, i hushbållsvett och
treflighet -— jag ville tilllägga: äfven i nykter-
het; men detta låter ännu paradext, och kan
först om tjugo år härefter bevisas. Hvad den
ekonomiska tätheten, angår, så ser man väl nu
för tiden sällan de af anmärkaren omtalade bä-
gare, silfverkannor, kopparkärl och malmgryto,,
med hvilka en och annan bonde, som ville
skrita med rikedom, fordomdags upplyste väg-
gerne i en merendels mörk, smutsig och obe-
qväm stuga; men deremot finner man hos mån-
ga bönder vackra, Jjusa och glada boningar, med
petserade väggar, snyggt husgeråd och hvad
för öfrigt, i anständig beqvämlighet, svarar mot
en välmående menniskas lefnadsbehof. Jag tror
icke, alt den nya bondestammen förnedrat sig
yenom denna afvikelse från de fordna sederna:
jag anser ljuset, rymligheten, trefnaden i bo-
ningar vara ett mera lefvande bildnings-kapital,
än den döda skatten i silfverkannor, koppar-
pottor och malmgrytor. Den, som förälskat sig
i det gamla, måste dock beskedligt tåla, att ti-
derna äfven i denna del förändrat sig. VWVisser-
ligen hafva bönderne blifvit litet mer ohandter-
lige för den, som bär sig tafatt, klumpigt och
oförskämdt åt; men om en mera ,vördnadsbju-
dande och kärnfull sinnets gedigenhet, hos en
allmoge, än den, som af Svenska Bondeståndet
ådagalades vid 4840 års Riksdag, kan jag svår-
ligen göra mig begrepp. Man missräknar sig
tvifvelsutan, om man inbillar sig, att denna ge-
digenhet för framtiden är i aftagande.
Huru 1823 års liberala tullsystem skulle kun-
na verka menligt på allmogens förhållanden,
förstår jag sannerligen icke. Liberaliteten i detta
system var icke så stark, att den kunde knäcka
någon, vare sig bonde eller herre. Men för den,
som tror på gagnet af tvångs-lagar, är allt, som
stöter på frihet, en förskräckelse. Med aldrig så
liten kunskap om hvad som tilldragit och till-
drager sig i verlden, borde man eljest betänka,
huru vigtigt det är alt i tid öfvergifva tvångs-
systemerra, såsom tillkonstlade försök att häm-
ma sakernas naturliga gång, den de förr eler
sednare måste återtaga, antingen genom stilla
reformer, eller genom våldsamma revolutioner.
Huru många Evgelska ministrar hafva icke svet-
tats för sina trånghjertade föregångares katolik-
förtryck, testakter, bankrestriktioner, spanmåls-
lagar o. s. v.? Aflas man icke i Frankrike med
ömkligheten af en hvitbets-emancipatioa? Hvad
hafva icke Tyskland och Danmark lidit af skrå-
väsendet, och hvad har icke Norska Storthinget
arbetat, för att komma ifrån det? Skulle då
Sverge aldrig börja att skaka på sina fjettrar?
Eller skulle handel och näringar i detta fattiga
land evinnerligen tråna i skrå-lådornas cell-
system?
Jag vill ej säga ett ord mer härom, tv den
stora striden i denva fråga är inför sunda för-
nuftets domstol utkämpad för länge sedan. Nu
återstår blott, att tala några ord om den andra
föregifna orsaken till allmogens förderf: — 4827
års författning.
Förut har jag visat anmärkarens obekantskap
med denna författnings första kapitel, om hem-
mansklyfningen, hvilket innefattar snarare en in-
skränkning, än ett ulvidgarde af den frihet, som
varit gällande i klyfningsfrågan från 4747. At!
några upplysningar, som jag nu har att meddela,
skall det blifva klart, att det icke. står bättre
till med anmärkarens kunskap om andra kapit-
let, eiler det, som rörer jordafsöndringar.
Detta sednare kapitel innehåller, till sina huf-
vudgrunder, det samma, som redan var stadgadt
genom enskiftesförordningarna af den 34 Mars
1803, den 235 Juli 4804 och den 2 Febr. 1807,
hvilka alla, lika med 48927 års författning, tillä-
to afsöndring af serskilda lägenheter under full
äganderätt, och med vilkor att de skulle utgöra
minst fyra tunneland och högst 4, del af hem-
manets ägor, samt beläggas med afgäld till hem-
manet. Dessa enskiftesförfattningar voro, alla
tre, kontrasignerade af — M. Rosenbad — Bi-
kupans Ilbondokani.
Hvad tyckes väl nu om anmärkarens försök
att skjuta skulden för de olyckor, som han tror
hafva åkommit Sveriges allmoge i sednare tider,
vå 1827 års författning? Första kapitlet stadgar
detsamma, som varit gällande i nära 400, och
det andra kapitlet det, som varit gällande i nä-
ra 40 årl
I mitt klandrade yttrande har jag icke tillstyrkt
något annat för närvarande, än att båda kapitlen
al 4827 rs författning måtte lemnas oförändrade.
Jag borde således icke beskyllas för öfverdrifvet
nyhetsbegär. Min afsigt har, såsom jag ock be-
stämdt förklarat, egentligen varit att motverka
de reaktionsförsök, som temligen klart låtit mär
ka sig i dessa ämnen. Men jag har tillika an-
sett för min pligt, att säga hvad jag trott vara
rätt i saken; och derigenom har jag kommit in
på djupet af frågan, den jag behandlat, efter mitt
lynne, utan förställning och utan rädsla.
Efter ett eller annat tiotal af år, skall man
ta ArRA das ee Åhs