JOrdalst Hara. Ehuru jag hunnit till den ålder, alt jag borde, lika med anmärkaren, kunna lofsjunga denaa värdnadsbjudande, kärnfulla sinnets gedizenhet och denna solida ekonomiska täthet, som man träffade hos den nu snart försvunna påbo-generationen af gamla stammen,, får jag Rn förklara, det jag alldeles icke finner mig benägen att instämma i en sådan lofsång. Jag har haft tillröcklig tid och tillräckliga tillfillen att annorstädes, än vid skrifpu!peten och på stadsgatorna, lära känna både den gamla och den nya stammen af Sverges allmoge; och mitt vittnesbörd, hvilket jag nu på ära och samvete afgifver, är det, att Svenska allmogen, efter min erfarenhet, långt ifrån att under den sednare tiden vara i något afseende försämrad, tvertom betyd!igen tilltagit i förstånd och byfsning, i moralitet och ordningssinne, i hushbållsvett och treflighet -— jag ville tilllägga: äfven i nykterhet; men detta låter ännu paradext, och kan först om tjugo år härefter bevisas. Hvad den ekonomiska tätheten, angår, så ser man väl nu för tiden sällan de af anmärkaren omtalade bägare, silfverkannor, kopparkärl och malmgryto,, med hvilka en och annan bonde, som ville skrita med rikedom, fordomdags upplyste väggerne i en merendels mörk, smutsig och obeqväm stuga; men deremot finner man hos många bönder vackra, Jjusa och glada boningar, med petserade väggar, snyggt husgeråd och hvad för öfrigt, i anständig beqvämlighet, svarar mot en välmående menniskas lefnadsbehof. Jag tror icke, alt den nya bondestammen förnedrat sig yenom denna afvikelse från de fordna sederna: jag anser ljuset, rymligheten, trefnaden i boningar vara ett mera lefvande bildnings-kapital, än den döda skatten i silfverkannor, kopparpottor och malmgrytor. Den, som förälskat sig i det gamla, måste dock beskedligt tåla, att tiderna äfven i denna del förändrat sig. VWVisserligen hafva bönderne blifvit litet mer ohandterlige för den, som bär sig tafatt, klumpigt och oförskämdt åt; men om en mera ,vördnadsbjudande och kärnfull sinnets gedigenhet, hos en allmoge, än den, som af Svenska Bondeståndet ådagalades vid 4840 års Riksdag, kan jag svårligen göra mig begrepp. Man missräknar sig tvifvelsutan, om man inbillar sig, att denna gedigenhet för framtiden är i aftagande. Huru 1823 års liberala tullsystem skulle kunna verka menligt på allmogens förhållanden, förstår jag sannerligen icke. Liberaliteten i detta system var icke så stark, att den kunde knäcka någon, vare sig bonde eller herre. Men för den, som tror på gagnet af tvångs-lagar, är allt, som stöter på frihet, en förskräckelse. Med aldrig så liten kunskap om hvad som tilldragit och tilldrager sig i verlden, borde man eljest betänka, huru vigtigt det är alt i tid öfvergifva tvångssystemerra, såsom tillkonstlade försök att hämma sakernas naturliga gång, den de förr eler sednare måste återtaga, antingen genom stilla reformer, eller genom våldsamma revolutioner. Huru många Evgelska ministrar hafva icke svettats för sina trånghjertade föregångares katolikförtryck, testakter, bankrestriktioner, spanmålslagar o. s. v.? Aflas man icke i Frankrike med ömkligheten af en hvitbets-emancipatioa? Hvad hafva icke Tyskland och Danmark lidit af skråväsendet, och hvad har icke Norska Storthinget arbetat, för att komma ifrån det? Skulle då Sverge aldrig börja att skaka på sina fjettrar? Eller skulle handel och näringar i detta fattiga land evinnerligen tråna i skrå-lådornas cellsystem? Jag vill ej säga ett ord mer härom, tv den stora striden i denva fråga är inför sunda förnuftets domstol utkämpad för länge sedan. Nu återstår blott, att tala några ord om den andra föregifna orsaken till allmogens förderf: — 4827 års författning. Förut har jag visat anmärkarens obekantskap med denna författnings första kapitel, om hemmansklyfningen, hvilket innefattar snarare en inskränkning, än ett ulvidgarde af den frihet, som varit gällande i klyfningsfrågan från 4747. At! några upplysningar, som jag nu har att meddela, skall det blifva klart, att det icke. står bättre till med anmärkarens kunskap om andra kapitlet, eiler det, som rörer jordafsöndringar. Detta sednare kapitel innehåller, till sina hufvudgrunder, det samma, som redan var stadgadt genom enskiftesförordningarna af den 34 Mars 1803, den 235 Juli 4804 och den 2 Febr. 1807, hvilka alla, lika med 48927 års författning, tilläto afsöndring af serskilda lägenheter under full äganderätt, och med vilkor att de skulle utgöra minst fyra tunneland och högst 4, del af hemmanets ägor, samt beläggas med afgäld till hemmanet. Dessa enskiftesförfattningar voro, alla tre, kontrasignerade af — M. Rosenbad — Bikupans Ilbondokani. Hvad tyckes väl nu om anmärkarens försök att skjuta skulden för de olyckor, som han tror hafva åkommit Sveriges allmoge i sednare tider, vå 1827 års författning? Första kapitlet stadgar detsamma, som varit gällande i nära 400, och det andra kapitlet det, som varit gällande i nära 40 årl I mitt klandrade yttrande har jag icke tillstyrkt något annat för närvarande, än att båda kapitlen al 4827 rs författning måtte lemnas oförändrade. Jag borde således icke beskyllas för öfverdrifvet nyhetsbegär. Min afsigt har, såsom jag ock bestämdt förklarat, egentligen varit att motverka de reaktionsförsök, som temligen klart låtit mär ka sig i dessa ämnen. Men jag har tillika ansett för min pligt, att säga hvad jag trott vara rätt i saken; och derigenom har jag kommit in på djupet af frågan, den jag behandlat, efter mitt lynne, utan förställning och utan rädsla. Efter ett eller annat tiotal af år, skall man ta ArRA das ee Åhs