som medförde den 1yckliga följden att samhällsordningen kunnat bestå under alla de gräsliga subversions-försök, hvartill ett femtioårigt revolutions-tillstånd samlat elementerna. Men med vägande-rätten följde dock ett annat ondt: jor;dens oändliga delbarhet, hvilken i detta land går så långt att, sedan ingen acre mer återstår satt klyfva, delar man till slut det enda återstående kastanieträdet mellan de sista arfvingarne. d vOm i England jordegendomens agglomeration. putgör hufvudgrunden för dess närvarande sam-j phällsvådor, så har man i Frankrike gått till den motsatta yiterligheien, som just måste alstra det vonda, — proletarismen, hvilket en försigtigare lagstiftning annars kunnat förekomme. Eburu alltså Franska jorden nu är vida bättre odlad är förr, och försörjer ctt flerfaldigt större antal menniskor, så är det dock ganska tveksamt at: afgöra, om dessa åboer nu, å utkomstens vägsar, befinna sig i ett bättre läge än för 350 år ,:edan. Jir skriften: Om Sällheten af Ministerialstyrels: sid, 22, Gå Här har man hisiori sådan den inprentas i Biets lärjungar.Z I sjelfva verket hänger saker så ihop, att Bönrderne i Frankrike, före revoiutionen, voro på Adelns och Presternas gods fullkomligt liegna,iungelär lika betigenhet som de för närvarande äro i Ryssland, Huruvida de förnedrande slafviska servituterne redan långt före Revolutionen icke utkräfdes af Adeln, kan säkrast slutas deraf, att ännu den 44 Augusti 41764 (så:edes bioti 23 år före revolutionen) en dom fälldes, hvarigenom ea adelsman förklarades berättigad till qvariåteuskapen efter en qvinn:, som öfver 20 år varit bosatt och gift i Lyon, på den grund, att denza qvinna var dotter af en bonde på Adelsmannens gods och derföre, under hela sin lifstid, fade förblifvit hans lifegna slat (serve). Detta kallades droit de poursuite, och upphäfdes först genom en Konzh Förordning der 42 Augusti 4779. I samma Förordning skänkte Ludvig XVI friheten från lifegenskep åt sådane Bönder, som voro fästade vid jorden (attaches a la glebe), på kronans domäner. Han uttryckte äfven i förordaiogen sin kungliga önskan, ati Adeln och Presterskapet måtte på sina gods följa det efterdöme, han gifvit i denna del. Men Aristokratien och Påfveväldet läto ej önska ifrån sig sina privilegier. Det behöfdes en revolution för att sopa bort dem. Också föllo de, som stoft, den 4 Augusti 1789. Det blef en naturlig följl al folkets allmännas frihet, att jordbrukaren ville hafva eget hus och hem. Detta har gjort jordens styckning nödvändig. Den har fålt långt på somliga ställer. ty Frankrikes lagstifining har aldrig försökt att upphäfva sig till folkets förmyndare, genom bestämmande af någonting, som skulle kallas besutenhel. Bitt sådant försök hade säkert utifall! illaa Ehura Frankrike icke hos de rättrogna står i rop, såsom något öfvermåttan gudfruktigt land har man likväl der trott sig böra lemna jordens delning och foikets tillvext åt Guds försynn, oaktadt faran af öfverbefolkning torde vara större i ett redan så odladt land, än i ett, fullt af ö demarker, der folkmängden knappt är 1, af hvau den kunde och borde var2. Imedlertid förspörjes icke från Frankrike, med sina små jordstycken, något sådant skrik öfver folkets nöd cch elände, eller öfver de rikas utblottande genom fattigvården, som man stundigen hör från England, der jorden i långliga tider varit, och lyckligtvis (i fall det är en lycka) ännu fortfor att våra, i tämligen ostyckad beskaffenhet, och der proletarismen — för att nyttja en af det höglärda menniskoföraktets vackra termer — detta oaktadt gjort större framsteg, än kanske iniågot annat land på jorden. Det må vara tveksamt för Biets mön att afgöra, om den fransyska all!mogen ru befinner sig, å utkomstens vägnar, i bättre läge, än för 30 år sedan. För den, som läser historien ovväldigt, d. v. s. utan att höra till den Historiska Skolan, äger någon tvekan i denna del säkerligen icke rum. Han ser klarligen, att det egentliga folket, ej blott i Frankrike, utan i hela Europa, räknar den tilltagande förbättringen i sina vilkor från 1789 års revolution. Han förstår med folkets utkomst icke blott det foder, djuret åtojuter af sina herrar, utan tillfredsställandet äfven af de öfriga behof, som äro menniskan medfödde. Rörande de förskräckliga fö jderna af od!ingslägenbeters upplåtande på Kinneskogen i Skaraborgs län, åberopar anmärkaren ett yttrande i