massa, och som hela vår tid just utmärker sig derigenom, att mycket talas och föga handlas, så är det också det starkaste. Det visar på alla sidor en vild, uppbrusande kraft, men ingenstädes den Tefvande makten af en allt beherrskande Aristotelisk bevisningsförmåga, som erfordras till statsfrågors genomförande och i längden ensam håller stånd. Isamberts uppdagande af en juridisk, politisk intrig väckte nyligen ett så förfärligt oväsen, att man i Kammaren uppförde sig som på en krog eller i en dansstuga, der den snabbaste och starkaste inter första platsen. Der hjelpte ingen förmaning, intet rop på tystnad af huissierern, ingen ringning eller tillsägelse af presidenten, utan det vilda larmet fortfor och den ene dref den andre från tribunen, under det en tredje begagnade tillfället och svingade sig upp för att få ordet. Den som vill bibehålla oförändrade sin högaktning och beundran för den Franska Deputeradekammaren, bör ej bivista dess sessioner, utan studera de parlamentariska diskussionerna i tidningarna. I Kammarens yttre företeelse ligger alldeles ingenting vördnadsbjudande, men väl i den tankan, hvad som slutligen blir följden för Frankrike, ja, för verlden, af detta advokatsoch fabrikant-käbbel.