stödd på min arm. Jag tror äfven att jag då-
nade mera af skrämsel än af slaget. Jag är en.
dast litet styf i nacken ... Då hon nu skulle
känna på det skadade stället märkte hon plöts-
ligt den frihet jag tagit med hennes lånta drägt,
och om icke jag uppehållit henne hade hon tro-
ligen åter igen sjunkit ned på sitt förra bårda
läger. Sore Gudl — ropade hon och betäckte
ansigtet med händerna — jag är förlorad! Hvad
skall ni tro? Ni vet — — —
Jag vet allt — svarade jag — men frukta ic-
ke. Ofrivilligt har jag gjort er upptäckt, men
er hemlighet är i godt förvar. Om det än före-
faller mig oförklarligt, kan jag likväl icke tro er
om annat än det bästa. Hvila er nu på den-
Da sten, jag vill under tiden hjelpa kusken som
svär der borta.
Skjutsbonden hade brutit sitt ben, men ku-
sken var nästan helbregda. Jag hjelpte honom
att spänna de arma hästarne ur selen. En ha-
de blifvit ibjelslagen. Sedan detta var gjordt
sprang kusken till en närbelägen by för att an-
skaffa hjelp. Under det jag väntade på hans å-
terkomst, sökte jag att trösta den stackars bon-
den och höll mig med afsigt undan från min
sköna reskamrat. Jag ville lemna henne tid att
samla sig. Om en half timma kom postiljonen med
en vagn och flera karlar. Han underrättade mig
att vagnen var ämnad att föra Ppassagerarne till
byn, der godt nattqvarter vore tilifinnandes.
Han skulle imedlertid under natten låta laga
diligensen, så att vi morgonen derpå kunde fort-
sätta resan. Nu gick jag fram till den sköna
okända och framställde i få ord postiljonens för-
slag. Utan att sfvakta hennes svar fattade jag
henne i mina armar och lyfte henne upp i vag-
nen. Under vägen fram till byn talade vi icke
ett ord, men jag hörde att hon gret sakta. Vid
vår framkomst anvisades oss ett trefligt rum der
n väldig brasa brann i den stora, hvitiimmade