ondt allt ifråa ungdomen (1 Mos. 8: 214.), är en uppfinning af djefvulen, och derefter föreslår man väl oss att antaga Cerintihi lära om Demiurgos, eller årminstone Persernes om Ormuds och Ahriman. Jag tror derföre, att man gör bäst, om man låter bränvinet, likasom mycket annat, ligga i Guds verldsplan. Reklamanten fäster vidare uppmärksamheten derpå, att bränvinet äfven kan hafva sin nyttiga användning och att han icke derföre velat obetingad: antaga ealt det är ett gift. Icke heller har han i Säriften funnit starka drycker förbjudna. I sammanhang härmed vidrör reklamanten några af de vid det ifrågavarande nykterhbetsmötet begagnade syllo gismer, hvilka åro rätt kuriösa, och här med rekiamantens egna ord anföras: Väl hörde jag ock en bland talarne, hvilken började sin predikan med 4 Cor. 6: 40: Driakearo skola icke ärfva Guds riken bavisa, att ea hvar, som förtär det minsta bränvin, är en drinkare, och sålunda stadd under Guds dom, med följande satser: Skriften bestämmer icke huoru mycket man skall förtära, för att vara en drinkare: det måste derföre utrönas genom jemförelse mellan flere språk. Nu bestämmer den icke heil ler, huru mycket man skall stjäla, för att vara en tjuf: men den, som stjäl det minsta, han är det. Deraf måste följa, att ock den, som förtär det minsta bränvin, han är en drinkare. I förklaringen öfver 6:te Budordet säger Jesus: Hvilken som ser på en qvinna till ast begära henne, han hafver al laredo gjort hor med heane i sitt bjerta (Matth. 5: 28). Deraf måste följa, att hvilken som ser på bränvinet, med begär att förtära något deraf, han bafver ock begått dryckenskap, äfven om han icke smakar det.o Man måste verkligen medgifva reklamanten, att dylika slutledningar äro mindre värdiga Guds ord och tempel. Hämmandet och utrotandet af starka dryckers miss bruk, anser reklamanten lika nödigt, sam någon annan men han sätter icke värde på de skriftliga förbindelserna till nykterhei. Dryckenskap, säger ban, öfvades äfven i Christi tid. Det se vi, utom i andra skriftställen, af kökomästarens ord vid bröllopet i Canan: Hvar man sätter först fram det goda vinet, och när de äro vordne druckna, då det som sämre är (Joh. 2: 40). Den, sem icke vill antaga, att bröllopsgä sterna redan voro druckna, när Jesus förvandlade vasten i vin, och det vill väl ingen, han miste, af dessa kökomästarens ord, finna, att dryckenskap äfven då var en ganska vanlig företeelse. — Caristus stiftade likväl ingen absolut nykterbets-förening, men väl Mahomed, om man så vill; ännu mindre fordrade Han skriftliga förbindelser på nykterhet, det Han visserligen hade gjort, om det varit nyttigt för menniskans sannt reiigiösa lif. Dygden skall vara bjertats frivilliga offer, således komma inifrån, ock icke framtvingas med yttre band, ty då vore den träldom. Under sin deduktion af nödvändigheten att medgifva menniskorna viljans förnuftsenliga bruk, äfven i fråga om mat och dryck, berättar författaren, att en af nykterhets-predikanterne yttrat, att dei vore en hädelse mot Gud, om en kristen någonsin tackade honom för bränvinet. Slutligen öfvergår reklamantea till undersökningen om å6e följder, ett ovisligt nit hos nykterhetsifrarne kan draga mad sig. Efter en teckning af katolicismens uppkomst genom ett småningom skeende införande af den yttre rättfärdigheten, af maktens inblandning i religionssaker, och påbjudandet af goda verk och gerningar, fäster han uppmärksamheten derpå, att något dylikt nu verkligen föregår genom aykterhetssakens förmälning med methodismen. Reklamantens framställning häraf förtjenar väl att tagas i betraktande. Den lyder så: Om nu måste medgifvas, att denna främställning af katolicismens uppkomst är riktig, och det icke tan bestridas, att lika orsaker hafva lika verkningar, så tror jag mig lätt kunna ådagalägga, att nykterhetsväsendet, såsom det nu bedrifves, skail uppkalla en ny katolicism ibland oss, nemligen methodismen, som ej är annat än katolicismen i en efter tidehvarfvet lämpad modernare drägt. Nu, likasom vid den omnämnda striden om dogmerna, söka nykterhetsvännerna att, på allt sätt, uppreta folkets passioner och indraga regeringen i striden: nu, likasom då, förkättra de både i tal, skrift och predikningar en hvar, som icke blindt ställer sig i deras leder: nu, likasom då, drifva de, på methodistiskt vis, försakelsens moral till ytterlighet. (Här citerar författaren en folkvisa, författad af en nykterhetsvän i ad okänd, men som vi anse öfverflödigt att intaga. Nu, likasom vid katolicismens grundläggning, framhålla nykterhetsvännerna förtjensten af goda verk och allmosor, och förena derföre nästan alltid missionspredikan och insamling till missionsverkes, med nykterbetssammankomsterna. Nu, likasom då. framställes, ehuru ännu icke direkte, skyldigheten att anförtro sitt samvete i presteas bänder, ty man vill väl ock hafva bigten införd, ehuru man icke vågar säga det rent ut; men det skall lyckas, om man kan rätt fördystra umgängeslifvet och menniskornas sinnen, hvartill ock spirituösa dryckers totala utretande, i sin mån, skall bidraga, om låkares erfarenhet är riktig, att en menniska, med melankoliskt temperament (och detta är ju det öfvervägande hos Svenskarne?) blifver ännu dystrare genom absolut nykterhet. Nu, likasom då, skyr man icke så alldeles det fromma bodrägeriet — ty vid nykterhetsmötet härstädes framställde en af talarne i sin predikan öppet den satsen, att om man än skulle fiana nykterhetsvännernas åtgärder och framställningar icke vara så alldeles Skriftsenliga, så borde man likväl låta dem helgas af det goda åsyftade indamålet. Jag kan ej annat förstå, än att detta är samma lära, hvarmed öfverste-presten Caiphas rättfärdigade Christi korsfåstande i de orden: det var nyttizt att en menniska dödde för folket (Joh. 11: 50. 18: 4), och som Jesuiterne sedan adopterade i sin kända sats, att ändamålet helgar maedlet. Men jag har ännu aldrig hört någondera prisas för densamma. Än en gång: lika orsaker måste hafva lika verkningar. Hvad som fordom frambringade katoiicismen, skall nu framkalla methodismen. Man måste så mycket mera nu tro det, då man ser, att sykterbetsvännerna sluta sig med allt närmare förtroende till methodisten G20o. Scott: att nykterhetsföreningea är Organiserad helt och hållet på methodistisk fot: att methodismens dystra åsigter af lifvet jemt framhållas i de förnämsta nykterhetsvännernas nästan alla predikningar, och att de äro på god äg att äfven få sin methodistiska hemliga polis, i det alt södra Sverges nykterhets-förening, efter mötet i Skara, den 7 sistl. Juli, utsändt, till alla nykterhetsföreningars föreståndare i riket, ett tryckt förslag till en mängd frågor, hvarpå årligen böra gifvas skriftliga svar till hufvudföreningen i Stockholm. Till att börja med, är det hufvudsakligen presterska pet, kyrkorådet och länsmännen, som dermed blifvit ställda under den hemliga uppsisten Reklamantea erkänner med nöje, att de fleste aykterbets-predikanterne icke hysa någon tanke på methodism, men han har dock velat fåsta deras uppme baamhat nå dan fara om