ondt allt ifråa ungdomen (1 Mos. 8: 214.), är en upp-
finning af djefvulen, och derefter föreslår man väl
oss att antaga Cerintihi lära om Demiurgos, eller
årminstone Persernes om Ormuds och Ahriman.
Jag tror derföre, att man gör bäst, om man låter
bränvinet, likasom mycket annat, ligga i Guds verlds-
plan.
Reklamanten fäster vidare uppmärksamheten der-
på, att bränvinet äfven kan hafva sin nyttiga an-
vändning och att han icke derföre velat obetingad:
antaga ealt det är ett gift. Icke heller har han i
Säriften funnit starka drycker förbjudna. I sam-
manhang härmed vidrör reklamanten några af de vid
det ifrågavarande nykterhbetsmötet begagnade syllo
gismer, hvilka åro rätt kuriösa, och här med rekia-
mantens egna ord anföras: Väl hörde jag ock en
bland talarne, hvilken började sin predikan med 4
Cor. 6: 40: Driakearo skola icke ärfva Guds riken
bavisa, att ea hvar, som förtär det minsta bränvin,
är en drinkare, och sålunda stadd under Guds dom,
med följande satser: Skriften bestämmer icke hu-
oru mycket man skall förtära, för att vara en drin-
kare: det måste derföre utrönas genom jemförelse
mellan flere språk. Nu bestämmer den icke heil
ler, huru mycket man skall stjäla, för att vara en
tjuf: men den, som stjäl det minsta, han är det.
Deraf måste följa, att ock den, som förtär det min-
sta bränvin, han är en drinkare. I förklaringen öf-
ver 6:te Budordet säger Jesus: Hvilken som ser
på en qvinna till ast begära henne, han hafver al
laredo gjort hor med heane i sitt bjerta (Matth. 5:
28). Deraf måste följa, att hvilken som ser på
bränvinet, med begär att förtära något deraf, han
bafver ock begått dryckenskap, äfven om han icke
smakar det.o Man måste verkligen medgifva rekla-
manten, att dylika slutledningar äro mindre värdiga
Guds ord och tempel.
Hämmandet och utrotandet af starka dryckers miss
bruk, anser reklamanten lika nödigt, sam någon annan
men han sätter icke värde på de skriftliga förbindelser-
na till nykterhei. Dryckenskap, säger ban, öfvades
äfven i Christi tid. Det se vi, utom i andra skrift-
ställen, af kökomästarens ord vid bröllopet i Canan:
Hvar man sätter först fram det goda vinet, och när
de äro vordne druckna, då det som sämre är (Joh.
2: 40). Den, sem icke vill antaga, att bröllopsgä
sterna redan voro druckna, när Jesus förvandlade
vasten i vin, och det vill väl ingen, han miste, af
dessa kökomästarens ord, finna, att dryckenskap äf-
ven då var en ganska vanlig företeelse. — Caristus
stiftade likväl ingen absolut nykterbets-förening, men
väl Mahomed, om man så vill; ännu mindre for-
drade Han skriftliga förbindelser på nykterhet, det
Han visserligen hade gjort, om det varit nyttigt för
menniskans sannt reiigiösa lif. Dygden skall vara
bjertats frivilliga offer, således komma inifrån, ock
icke framtvingas med yttre band, ty då vore den
träldom. Under sin deduktion af nödvändigheten
att medgifva menniskorna viljans förnuftsenliga bruk,
äfven i fråga om mat och dryck, berättar författa-
ren, att en af nykterhets-predikanterne yttrat, att dei
vore en hädelse mot Gud, om en kristen någonsin
tackade honom för bränvinet.
Slutligen öfvergår reklamantea till undersökningen
om å6e följder, ett ovisligt nit hos nykterhetsifrarne
kan draga mad sig. Efter en teckning af katolicis-
mens uppkomst genom ett småningom skeende in-
förande af den yttre rättfärdigheten, af maktens in-
blandning i religionssaker, och påbjudandet af goda
verk och gerningar, fäster han uppmärksamheten
derpå, att något dylikt nu verkligen föregår genom
aykterhetssakens förmälning med methodismen. Re-
klamantens framställning häraf förtjenar väl att ta-
gas i betraktande. Den lyder så:
Om nu måste medgifvas, att denna främställning
af katolicismens uppkomst är riktig, och det icke
tan bestridas, att lika orsaker hafva lika verknin-
gar, så tror jag mig lätt kunna ådagalägga, att nyk-
terhetsväsendet, såsom det nu bedrifves, skail upp-
kalla en ny katolicism ibland oss, nemligen metho-
dismen, som ej är annat än katolicismen i en efter
tidehvarfvet lämpad modernare drägt. Nu, likasom
vid den omnämnda striden om dogmerna, söka nyk-
terhetsvännerna att, på allt sätt, uppreta folkets pas-
sioner och indraga regeringen i striden: nu, lika-
som då, förkättra de både i tal, skrift och predik-
ningar en hvar, som icke blindt ställer sig i deras
leder: nu, likasom då, drifva de, på methodistiskt
vis, försakelsens moral till ytterlighet. (Här citerar
författaren en folkvisa, författad af en nykterhetsvän
i ad okänd, men som vi anse öfverflödigt att in-
taga.
Nu, likasom vid katolicismens grundläggning,
framhålla nykterhetsvännerna förtjensten af goda
verk och allmosor, och förena derföre nästan alltid
missionspredikan och insamling till missionsverkes,
med nykterbetssammankomsterna. Nu, likasom då.
framställes, ehuru ännu icke direkte, skyldigheten
att anförtro sitt samvete i presteas bänder, ty man
vill väl ock hafva bigten införd, ehuru man icke
vågar säga det rent ut; men det skall lyckas, om
man kan rätt fördystra umgängeslifvet och menni-
skornas sinnen, hvartill ock spirituösa dryckers to-
tala utretande, i sin mån, skall bidraga, om låka-
res erfarenhet är riktig, att en menniska, med me-
lankoliskt temperament (och detta är ju det öfvervä-
gande hos Svenskarne?) blifver ännu dystrare genom
absolut nykterhet. Nu, likasom då, skyr man icke
så alldeles det fromma bodrägeriet — ty vid nykter-
hetsmötet härstädes framställde en af talarne i sin
predikan öppet den satsen, att om man än skulle
fiana nykterhetsvännernas åtgärder och framställ-
ningar icke vara så alldeles Skriftsenliga, så borde
man likväl låta dem helgas af det goda åsyftade
indamålet. Jag kan ej annat förstå, än att detta
är samma lära, hvarmed öfverste-presten Caiphas
rättfärdigade Christi korsfåstande i de orden: det
var nyttizt att en menniska dödde för folket (Joh.
11: 50. 18: 4), och som Jesuiterne sedan adopterade
i sin kända sats, att ändamålet helgar maedlet. Men
jag har ännu aldrig hört någondera prisas för den-
samma. Än en gång: lika orsaker måste hafva lika
verkningar. Hvad som fordom frambringade kato-
iicismen, skall nu framkalla methodismen. Man
måste så mycket mera nu tro det, då man ser, att
sykterbetsvännerna sluta sig med allt närmare för-
troende till methodisten G20o. Scott: att nykterhets-
föreningea är Organiserad helt och hållet på metho-
distisk fot: att methodismens dystra åsigter af lifvet
jemt framhållas i de förnämsta nykterhetsvännernas
nästan alla predikningar, och att de äro på god äg
att äfven få sin methodistiska hemliga polis, i det
alt södra Sverges nykterhets-förening, efter mötet i
Skara, den 7 sistl. Juli, utsändt, till alla nykterhets-
föreningars föreståndare i riket, ett tryckt förslag
till en mängd frågor, hvarpå årligen böra gifvas
skriftliga svar till hufvudföreningen i Stockholm.
Till att börja med, är det hufvudsakligen presterska
pet, kyrkorådet och länsmännen, som dermed blifvit
ställda under den hemliga uppsisten
Reklamantea erkänner med nöje, att de fleste
aykterbets-predikanterne icke hysa någon tanke på
methodism, men han har dock velat fåsta deras upp-
me baamhat nå dan fara om