TUIA HA ITIL UL Ill II alltldUuL Uv VIMMEL Tal liga sakernas ordning. semm—— En längre artikel, med rubrik: Efterskörd af ett nykterhetsmöte, har till Red. inkommit från herr pastor Walldin i Delsbo, med begäran att densamma måtte få en plats i Aitonbladet, såsom reklamation mot ett i Nykterhetsvännernas Tidning, intaget anfall mot bemälde v. pastor och åtskillige andra personer. Då likväl bemälde artikel går vida öfver sitt syftemål, att reklamera mot oriktiga uppgifter, samt dessutom både till längd och innehåll bättre egnar sig antingen för brochyr eller för en qvartalseller månadsskrift, än för en daglig tidning (det skulle i Aftonbladet upptaga minst 8 spalter). så kunna vi icke inrymma densamma in extenso. Imedliertid äro vissa delar deraf så förijenta al uppmärksamhet, att vi gerna upptaga det, som angår sjelfva facta, och skole i korthet omnämna hufvudpunkterna af det öfriga. Reklamationen börjar på följande sätt: Uti den i Nr 41 af Nykterhetsvännernas Tidning detta år införda berättelse om nykterbetsmötena i norra Sverge under förlidne sommar, förekommer blard mycket annat, som förtjente belysning, äfven följande insidiösa strofer om mötet i Deisbo, den 43 Augusti: 9103 personer ingingo i dervarande förening, som förestås af en för sitt nykterhetsnit (naturligtvis i följd af — ett formfel) till soldat degraderad vice korporal och en afskedad båtsman. Församlingens pvice pastor och komminister, förstärkta med en länsman, åskådade allt detta från läktaren, der de troligen med en viss prost öfverlade om lycksökepriet inom dessa så aristokratiska nykterhets-föreningarne — — —. Vice korporalen Forss blef följande Söndagen af sin kapten på kyrkoparaden binför hela församlingens åsyn degradarad till soldat. Han tröstar sig dermeå, att verlden så vändt sig. att man nu får straffa soldaten för nykterhets svärmeri, sedan de arme officerarne så länge mås: ikläda sig profossers skepelse, för attinpiska hederskänsla och måttlig supningsförmåga hos de dryckeslystne krigarne. Rörasde de i anförde uppsats förekommande insinuationerne, yttrar reklamanten : Anfallet på kaptenen är otidigt. Sanna förhållandet är, att Forss hos honom begärde permission att gå till Sundsvall, och att kaptenen då vägrade, dels emedan Forss icke var behörigen dokumenterad, och dels emedan han trodde (och detta ganska väl betänkt), att Forss, som har hustru och 8 barn att försörja, borde vara hemma och arbeta för de sinas bergning, helst hans fattigdom är så stor, att hans barn nödgas gå omkring och tigga — Forss gick då till Sundsvall, utan permission, och derföre, icke för sitt nyxterhetsnit, blef han degraderad till soldat. Detkunde visserligen vara bårdt om Forss; men kaptenen kunde ju icke heller låta en så uppenbar insubordination aflöpa alldeles onäpst, derest han icke ville gifva krigsdisciplinen till pris? Men ännu hårdare vore det, om Forss, i händelse det skulle vara sant, hvad som allmänneligen berättas, att han, sedan han blifvit vägrad permission, rådfrågat sig, om han skulle våga gå, bos en nykterhetsvän, som, för att bruka hans egna ord, stundom har prestkraga under hakan, och äfven ett vice att spendera på, och att denne svarat: Gå du! jag svarar för följderna och lider halfva straffet med dig, om något händer. Anfallet på länsmannen, hvilken säges hafra utgjort sockenpresternas förstärkning, är otillbörligt. Han är en i sin tjensteutöfning serdeles driftig, och i sin enskilda vandel exemplarisk man, som i hela sin lefnad aldrig brutat förtära bränvin, icke en gång kaffa, öl eller svagdricka, och gifver således intet exempel af det slag, som bör kunna såra en nykterhetsvän. Na hade ban erhållit anmaningar, grundade på Kongl. Resolutionen den 12 sistl. Maj: först en ganska Kort och befaHande af hufvudledaren för nykterhetsvänners verksamhet härstädes, och sedan en i höfligare ordalag, af sin förman, kronofogden Lida. Han borde väl då icke smädas för det han lydde denna dubbla ordres? Äa de tre presterna? Hvarföre kastas skuggor på dem? 1 lära och lefverne äro de oförvitlige. De kunna trotsa nysterhetsvännen och hvilken annan som helst, att visa något annat. Om han, såsom man icke utan skäl förmodar, är komminister åt den vördnadsvärde, af alla bögaktade prosten, så är väl han i sarning skyldig honom ett annat bemötande, än de sidohugg, ban, i ofvan citerade strofer, rigtar emot honom... Och hvarmed hafva väl jag och Delsbo församlings komminister ådragit oss hans misshog? Han ville väl icke förmena 0as, att bivista deras sammankomst i den kyrka, der vi sjelfve äro skyldiga att predika Guds ord? Vi torde haft någon rävighet, måbända skyldighet, att närvara vid detta tilifälle, då församlingens själavård ligger på vårt ansvar. Vi hafva äfven, både före och efter ifrå gavarande möte, så väl enskildt, som offentligen, i predikningar ofta varnat för dryckenskapen och dess följder, och äro lika stora hatare som någon annan af dryckenskap. Hvad kan han då beskylla oss för? Jo! att vi i sjelfva templet förmodligen öfverlade om lycksökeriet inom dessa så aristokratiska nykperhets-föreningarne. Jag älskar friden, men deana offentliga beskyllning är för grof, att icke tillba kavisas, ty den förutsätier hos oss uppenbarligen ej allenast den fallkomligaste saknad af den andakt och den vördnad för det heliga, som bör råda vid en gudstjenst, utan ock frånvaron af den minsta försyn för den samlade menigheten. Till lycka för oss, äger den dock icke ens skenet af sanning, ty vi voro ganska uppmärksamma åhörare — och ägde jeg icke vigtigaro saker att sysselsätta mig med, så skulle jag, med e2 fullständig redogörelse för nykterhetsitalens innehåll och en recension derötver, ådagalägga, att jag både hörde och ännu minnes, hvad nykterbetsvännerna kade att förkunna. — Vi böre vid denna rekiamation tillägga, att Vi af norra orternas tidningar sett, att äfven nykterhets ifrarna funnit ifrågavarande anfall något groft och förklarat det vara icke så illa menadt, som sagdt. Med hänseende till de tydningar, man gifvit reklamantens underlåtenhet att ingå i nykterhets-föreningarne, säger han sig äga motiverna till sitt handlings nn AM atlstade all favelknina I