RER rr rr RR EEE RR
tog utan att hon gaf akt derpå. Hennes bjerta
slog våldsamt och i hennes öra ljödo alljemt
dessa ord: Äfven om jag icke vore fästad al
andra band, vore det dock bäst att vi skiljdes.x
Dessa ord förekommo henne så underliga, som
hon tänkte på dem under det hon gick deri
skogen; hon ville hafva förklaring på dem. Hon
fortsatte sin väg i samma riktning som Erik;
hon tyckte att hon såg honom ännu skymta e-
mellan stammarna. Hon ropade honom allt e-
wmellanåt, men intet svar. En aning om någon
stor olycka bredde sitt mörker i hennes själ;
sinnesoron, kölden; den hastiga gången betogo
henne slutligen så, att hon nedföll maktlös på
marken bland det frusna lingonriset. Utsträckt
på den kalla jorden, kände hon huru hvarje
lem småningom tycktes stelna. Sjelfva hjertat,
som nyss slog så oroligt, var stillare. Granar-
nas kronor susade uppöfver henne och vilda
foglars skri genombröto luften. Det var då ett
evigt farväll! suckade hon i sin själ; ty hon för-
mådde icke tala; hon tyckte att hon helt visst
skulle dö der i skogen.-Som hon låg och såg
huru skyarne summo majestätiskt på den dunk-
la nattbimmelen, kröp tanken att dö här en-
sam och hjelplös, kall öfver henne. Hon tänk-
te på Balladen som Alf sjungit för henne;
Och ingen var, som kärleksfullt gaf,
Det arma barn, en skylande graf.
Silviol hviskade hon med bleka läppar; hon
tyckte det mörknade för hennes stelna öppna ö-
gon, och att våta löf föllo på hennes ansigte.
Tack Silvio! sade hon åter i sin själs innersta.
Det var Alf som lutade sig öfver henne och
sökte upplyfta henne. Han köll hennes hufvud