skrift, skulle handla, eburu man väl kan gissa
sig dertill af den omständigheten, att, såsom
berättelsen vidare förmäler, swett allmänt nöje
öfver successionen försports.. Förmodligea ba
Friherre Nolcken, antingen sedan den höga frun
väl var död, tänkt, som ordspråket säger: Strunt1
de döda, och derföre icke brytt sig om att berätta
om, när eller hur hon aflidit, eller ock har det
af honom varit en diplomatisk finess, att förbigå
denna annars ej ovigtiga omständighet. Denna
berättelses uppställning och innehåll visar för
öfrigt, att Sverge för 400 år sedan, likasom nu,
icke saknade stora diplomater.
— För några veckor sedan fångades af tvenne
karlar på Kaptensgatan i grannskapet af veterinär-
inrättningen en varglo, som förmodligen kommit öf-
ver isen fråa Djurgårdstrakten. Den fördes sedan
till veterinärinrättningen, der den dog några dager
derefter. De begge karlarne blefvo mycket illa till-
tygade af varglon då den togs. :
— Om methodismen, i Skara tidning. Det är
ett intressant och nästan förvånande factum att
se huru farhågan för me:hodismens inflytelser
yttrar sig på flera håll, än man måhända hade
kunnat vänta. Ibland de allvarsammaste be-
traktelser deröfver, är utan tvifvel en, under-
tecknad —db— i Skara tidning för den 47 den-
nes, hvilken, efter att hafva meddelat ur Alle-
handa några upplysningar och reflexioner isam-
ma ämne, yttrar sig derom i en på en gång
frisinnad och varmt relig:ös and2, som följer:
Tillämpar man nu Coleridges och Carlssons
omdömen om methodisterne på dem, som äro i
Stockholm; undersöker man noga det sätt, på
hvilket Scott bildat en Svensk methodist-försam-
ling, af kanske 4280 personer, och huru han
genom dem dagligea söker att göra proselyter,
behagar man skaffa sig tillföriitliga uppgifter om
eongregationen och Scotts verksamhet, för att få
Guvernementspaistor Carlsson hemkallad från Bar-
thelemy och sedan hindra hans befordran, så blifva
methodisternes afsigter ganska tydliga. Den Sven-
ska kyrkans värdiga öfverhufvud, framl. Erkebi-
skop Waliin, insåg dessa jesuiters planer, och strid-
de derföre manligen emot dem. Nu är det endast
den fria pressen, som i detta afseende åtagit sig
Lutherska kyrkans sak, under det att Regerin-
gen och Erkebiskopen tiga. Besynnerligt före-
faller det hvar och en, huru en utlänning, som
ej en göng är prestvigd, kan, tvertemot kyrkola-
gen och Upsala mötes beslut, få offentligen pre-
dika på Svenska, utdela Nattvarden och bilda en
församling af personer, hvilka han ifrån Svenska
Lutherska läran omvändt till sin.
Och nu till slut ett allvarsamt sannings- och
varningsord af en fri och sjelfständig kristen,
och, som vi viga tro, vara ett ord i sinom tid.
Det måste förr eller sednare bli klart för hvar
och en, som förstår att gifva akt på tidens tec-
ken, att methodismen med stora steg går i je-
suitismens spår, att dess syfte i denna stund är
lika mycket politiskt som religiöst, att äfven
den har till lifgifvande grundsats, att ändamålet
helgar medlen, och att den alldeles beundrans-
värdt lånar sig till verktyg i förtryckarens hand
och på religionens väg vill af menniskorna göra
svaga, fruktande, tanklösa, osjelfständiga slafvar.
Men just denna grundsats, att ändamålet helgar
medlen, är af alla den farligaste, den rysligast miss-
brukade, den genom hvilken djefvulen sjelf bäst
kan visa sig som en ljusets engel, är det förskräck-
ligaste gift för all sann religion och moral. Til-
låt dig aldrig något afsteg från sanning och rätt,
ty dåliga medel förgifta äfven det bästa ända-
må!, och det är Gud, som styrer verlden; -—
se der den ovilkorliga grundregel, utan hvilken
allt hvad man kallar religion, ära och dygd en-:
last är ett uselt skrymteri och sjelfbedrägeri,
nen en grundregel, som, vi måste tillstå det,
ynes lika aflägsnad från våra dagars religions-
fver, som från dess politik. Högst vigtig är
lerföre varningen: vakter eder för de falske
orofeter, för ulfvarne i fårakläder! Då de för-
pjuda eder dans och skådespel och andra igrun-
len oskyldiga och blott genom missbruket far-
iga nöjen, då de således vilja onödigtvis för-
vittra det lif, som den gode Skaparen uppfyllt
ned så rika glädjekällor, och förneka eder njut-
vingen af ett det högsta goda på jorden och i
Nimmelen, den sköna konsten, som sjelf är den
örkroppsligade religionen, varen förvissade, att
let då ej är i allmänhet af Guds Helige Ande,
itan af sin egen andeliga högmodsande de drif-
as. De misskänna helt och hållet kristendo-
nens anda, som vill frihet, icke slafveri; ty de
vilja blott herrska och förtrycka, för Guds räk-
ing, om de ej kunna det för sin egen. Så
öra de Christus till något ännu värre än en
yndatjenare, till afgrundens och de hemliga
nissdådens tjensteande. Och hvilket andeligt
ögmod fordras icke, att de, helt och hållet