— Ä
En ljuflig vind i afton, farl sade Alf, bort-
vändande sig, för att undvika att svara.
sOch jag säger det är en usel vind, frisk och
ljum och blid; den passar icke för mitt säde,
sade Erik trumpet.
Nu hördes bullret af en resvagn. Den stan-
nade utanför kyrkporten; det var några resande,
som ville :se klosterkyrkan och grafvarne. Alf
hemtade nyckeln, ty det var hans göromål att
vid dylika tillfällen vara vägvisare, och sällska-
pet, hvartill Lara äfven sällat sig, begaf sig till
målet för dess färd.
VL.
KLOSTERKYRKAN.
Nog ord — gå fram och se.
BYRON.
Högtidlig och vördnadsbjudande låg den gamla
kyrkan .med: sina många parasiter, grafkoren, der
i månskenet. Träden susa så eget, så hemlig-
hetsfullt kring sekelgamla murar; och icke utan
en känsla af häpnad, kanske till och med åt-
följd af en lätt rysning, inträder man på en så-
dan gammal helig ort och ögnar reliker från
hänsofna tider. Af öppnade dörren, och en
kall unken luft strömmade emot de inträdande;
hvilka vid det dunkla skenet af vägvisarens lyk-
ta togo vägen åt koret. Ljudet af deras steg
genljöd i de djupa gångarne och ekot gaf en
sällsam klang åt de talandes röster. Man skär-
skådade altartaflan med dess fantastiska orna-
menter, altaret med kandelabrarne, hvilka för
tillfället upptändes, de neddammade sköldemär-
kena, grafstenarne i golfvet, och gissade på be-
tydelsen af de gamla inskrifterna, hvilka tyck-
tes röra sig och darra i månskenet som ström-
made in! genom fönsterna, hvilkas inbrända be-
synnerliga bilder: drakar med eldfärgade vingar
och andra underliga figurer, afmålade sig här
och der bland skuggorna af träden, som stodo