— Ä En ljuflig vind i afton, farl sade Alf, bortvändande sig, för att undvika att svara. sOch jag säger det är en usel vind, frisk och ljum och blid; den passar icke för mitt säde, sade Erik trumpet. Nu hördes bullret af en resvagn. Den stannade utanför kyrkporten; det var några resande, som ville :se klosterkyrkan och grafvarne. Alf hemtade nyckeln, ty det var hans göromål att vid dylika tillfällen vara vägvisare, och sällskapet, hvartill Lara äfven sällat sig, begaf sig till målet för dess färd. VL. KLOSTERKYRKAN. Nog ord — gå fram och se. BYRON. Högtidlig och vördnadsbjudande låg den gamla kyrkan .med: sina många parasiter, grafkoren, der i månskenet. Träden susa så eget, så hemlighetsfullt kring sekelgamla murar; och icke utan en känsla af häpnad, kanske till och med åtföljd af en lätt rysning, inträder man på en sådan gammal helig ort och ögnar reliker från hänsofna tider. Af öppnade dörren, och en kall unken luft strömmade emot de inträdande; hvilka vid det dunkla skenet af vägvisarens lykta togo vägen åt koret. Ljudet af deras steg genljöd i de djupa gångarne och ekot gaf en sällsam klang åt de talandes röster. Man skärskådade altartaflan med dess fantastiska ornamenter, altaret med kandelabrarne, hvilka för tillfället upptändes, de neddammade sköldemärkena, grafstenarne i golfvet, och gissade på betydelsen af de gamla inskrifterna, hvilka tycktes röra sig och darra i månskenet som strömmade in! genom fönsterna, hvilkas inbrända besynnerliga bilder: drakar med eldfärgade vingar och andra underliga figurer, afmålade sig här och der bland skuggorna af träden, som stodo