O, Sol, i din rymd, der i strålande glans,
Du slutes i kretsen af verldarnas dans.
Som blomman för ljuset till lifvet jag föddes.
Hon sofver, — men vaknar i vårens minut.
I larfyen en gång, som af löfven beströddes,
Slår fjäriln de glänsande vingarna ut;
Min Brudgum! hvi glömma
Ett ädlere slägte,
Sem grafvarna gömma,
Der aldrig du väckte
Ett hjerta, som klappat af kärlekens hopp?
Der blomstra de vackraste känslor ej opp!
Du är då ej Gud? — Nej — i morgonens lågor,
1 foglarnas välljud, i blommornas prakt,
I susande lunder och glittrande vågor,
Du hyllar ett bud af den Eviges makt.
Allseende öga!
När hjertat skall brista,
O, gjut från det höga
En stråle, den sista,
Som lyser min själ, på den mörknande stig,
Ett solgrand, ea droppe, en dufva till Dig!
Euphrosyne.