da, än på sex månaders omsättning, såsom fallet är med alla, utom Riksbanken, den der väl omöjligen kan utsträcka sin lånerörelse på fastigheter så långt, som anmärkaren synes antyda, Då ru en ny klyfningslag svårligen kan åstadkomma sådana underverk, men dessa likväl fordras, om den skall kunna uträtta något i Biets anda, så har jag trott, och tror ännu, det vara klokast, att man, så godt först som sist, afstannar med allt vidare experimenterande i denna lagstiftningsgren. I frågan om jardafsöndring från hemman, tycker Anmärkaren sig hafva gjort ett stort fynd, då han fått faxerad eller uppskattad jord att tala om, och faller i förvåning om min okunnighet eller glömska i denna del. Också vore det mycket oförsvarligt, om jag, såsom Ordfös rande i Egodelningsrätt, icke visste, eller icke komme ihåg någonting så alldagligt i skiftesväg, som jordtaxering. Det är en sak, som jag nog fått lära känna och icke så lätt kan förglömma ; men skälet, hvarföre jag derpå icke kunnat lägga synnerlig vigt i jordafsöndringsfrågan, är det, att mitt begrepp om saken går ett stycke längre, än Anmärkarens. Jag vet nämligen, att blotta ordet taxerad eler uppskattad betyder intet, i fråga om jordens verkliga godhet. Det säger; att den undergått gradering, men ej huru graderingen uffallit. Taxerad eiler uppskattad jord är den, om den blifvit satt i första eller i tjugonde graden, d. v. s. om det inbördes förhållandet är sådant, att eff tunnland på ena stället svarar emot fjugo på det andra. Någon normalgrad, hvarefter förhållandet serskilda skifteslag emellan skulle kunna bedömas, finnes icke. Dessutom gör skiftesstadgan en skilnad, troligen icke anad af Anmärkaren, emellan inrösningsoch afrösningsjord inom samma skifteslag. Emellan dessa olika slag af jord sker vid skiften ingen jemförelse. Graderingen öfvergår hvartdera slaget serskildt, såsom tillhörde de serskildta skifteslag. För den, som förstår allt detta, är det utan ändamål att tala blott och bart om taxerad eller uppskattad jord. Man kan säga, att fyra tunneland af ineller afrösningsjorden till det eller det hemmanet svara emot så eller så många tunneland af samma jordslag inom samma hemman; men gör man den obestämda termen taxerad till ett mått för jord i allmänhet, och anser man sig dermed hafva, aefter de exaktaste förnuftsgrunder, utfunnit gränsen för jordafsöndringsrättigheten, så förråder man alltför mycken brist både på sakkännedom och på förnuftsgrunder. Härmed torde, för att nyttja Anmärkarens ord, edet faktiska af ämnet vara nigot så när temligen utredts. Nu återstår i detta ämne endast den förundran, ban framkallat öfver det alösligan i motiverna. Huruvida denna förundran faller på hans motiver, eller på mina, beror på våra läsares omdömen, dem jag med fullkomligt lugn går till mötes. Hvad jag minst af allt fruktar, är, att mitt yttrande skall anses som aett förstucket försvar, från naturrättens ståndpunkt, för feedalismens återupprättande,. Anmärkaren talar i detta bänseende, liksom han trodde, att här för närvarande funnes en lag, som förnekade den rike att köpa så stora jordstycken, han kunde hafva lust att slå under sig. Jag känner ingen sådan åkerlag; och skulle den komma i fråga, så blefve icke jag den, som tillstyrkte den, i fall ett yttrande fordrades af mig. Jag förfäktar frihetens grundsatser, äfven så väl för den rike, som för den fattige. Jag önskar lika ärligt rättvisa för dem båda, men icke en hårsmån mer för någondera. Det är derföre som jag vill, att den fattige skall kunna köpa det lilla jordstycket, lika fritt, som den rike hittills köpt, och tvifvelsutan hädanefter kommer att köpa, det stora. Då fideikommissernas tid är förbi, och arfslagarne icke hos oss, såsom i England, stadga förstfödsiorätt, kan man slå ifrån sig allt bekymmer i denna del. Jordklumparne växa ihop hos den ena egaren och falla isär hos den andra, när saken får gå sin naturliga gång. Här i landet beböfver man lika litet korsa sig för feodalismen, som för penningearistokratien. Det hör till tidens jargon, att skrämma folk för den sednare. När man ser sig något närmare om, finner man den vara ett spöke, lika litet farligt som de andra, med hvilka man velat väcka bäfvan hos de förskräckta. Jag har sagt förut, att jag ej hör till dessa. Mången torde hafva funnit det besynnerligt, att jag dragit frågan om hemmansklyfning och jordafsöndring in på personlighetens områda. Jag har gjort det, emedan jag är öfvertygad, att saken ej kan ses i sin verkligt djupa betydelse, ETT TTT TATT det ser jag nog, sade åter Alf; xmen hvad ondt har han begått ?