da, än på sex månaders omsättning, såsom fal-
let är med alla, utom Riksbanken, den der väl
omöjligen kan utsträcka sin lånerörelse på fa-
stigheter så långt, som anmärkaren synes an-
tyda,
Då ru en ny klyfningslag svårligen kan åstad-
komma sådana underverk, men dessa likväl for-
dras, om den skall kunna uträtta något i Biets
anda, så har jag trott, och tror ännu, det vara
klokast, att man, så godt först som sist, afstan-
nar med allt vidare experimenterande i denna
lagstiftningsgren.
I frågan om jardafsöndring från hemman, tyc-
ker Anmärkaren sig hafva gjort ett stort fynd,
då han fått faxerad eller uppskattad jord att
tala om, och faller i förvåning om min okun-
nighet eller glömska i denna del. Också vore
det mycket oförsvarligt, om jag, såsom Ordfös
rande i Egodelningsrätt, icke visste, eller icke
komme ihåg någonting så alldagligt i skiftesväg,
som jordtaxering. Det är en sak, som jag nog
fått lära känna och icke så lätt kan förglömma ;
men skälet, hvarföre jag derpå icke kunnat lägga
synnerlig vigt i jordafsöndringsfrågan, är det, att
mitt begrepp om saken går ett stycke längre,
än Anmärkarens. Jag vet nämligen, att blotta
ordet taxerad eler uppskattad betyder intet, i
fråga om jordens verkliga godhet. Det säger;
att den undergått gradering, men ej huru grade-
ringen uffallit. Taxerad eiler uppskattad jord är
den, om den blifvit satt i första eller i tjugonde
graden, d. v. s. om det inbördes förhållandet är
sådant, att eff tunnland på ena stället svarar
emot fjugo på det andra. Någon normalgrad,
hvarefter förhållandet serskilda skifteslag emellan
skulle kunna bedömas, finnes icke. Dessutom
gör skiftesstadgan en skilnad, troligen icke anad
af Anmärkaren, emellan inrösnings- och afrös-
ningsjord inom samma skifteslag. Emellan dessa
olika slag af jord sker vid skiften ingen jemfö-
relse. Graderingen öfvergår hvartdera slaget ser-
skildt, såsom tillhörde de serskildta skifteslag.
För den, som förstår allt detta, är det utan än-
damål att tala blott och bart om taxerad eller
uppskattad jord. Man kan säga, att fyra tunne-
land af in- eller afrösningsjorden till det eller
det hemmanet svara emot så eller så många
tunneland af samma jordslag inom samma hem-
man; men gör man den obestämda termen taxe-
rad till ett mått för jord i allmänhet, och anser
man sig dermed hafva, aefter de exaktaste för-
nuftsgrunder, utfunnit gränsen för jordafsön-
dringsrättigheten, så förråder man alltför myc-
ken brist både på sakkännedom och på förnufts-
grunder.
Härmed torde, för att nyttja Anmärkarens ord,
edet faktiska af ämnet vara nigot så när temli-
gen utredts. Nu återstår i detta ämne endast den
förundran, ban framkallat öfver det alösligan i
motiverna. Huruvida denna förundran faller på
hans motiver, eller på mina, beror på våra lä-
sares omdömen, dem jag med fullkomligt lugn
går till mötes.
Hvad jag minst af allt fruktar, är, att mitt
yttrande skall anses som aett förstucket försvar,
från naturrättens ståndpunkt, för feedalismens
återupprättande,. Anmärkaren talar i detta bän-
seende, liksom han trodde, att här för närva-
rande funnes en lag, som förnekade den rike
att köpa så stora jordstycken, han kunde hafva
lust att slå under sig. Jag känner ingen sådan
åkerlag; och skulle den komma i fråga, så blefve
icke jag den, som tillstyrkte den, i fall ett ytt-
rande fordrades af mig. Jag förfäktar frihetens
grundsatser, äfven så väl för den rike, som för
den fattige. Jag önskar lika ärligt rättvisa för
dem båda, men icke en hårsmån mer för nå-
gondera. Det är derföre som jag vill, att den
fattige skall kunna köpa det lilla jordstycket,
lika fritt, som den rike hittills köpt, och tvif-
velsutan hädanefter kommer att köpa, det stora.
Då fideikommissernas tid är förbi, och arfsla-
garne icke hos oss, såsom i England, stadga
förstfödsiorätt, kan man slå ifrån sig allt be-
kymmer i denna del. Jordklumparne växa ihop
hos den ena egaren och falla isär hos den an-
dra, när saken får gå sin naturliga gång. Här
i landet beböfver man lika litet korsa sig för
feodalismen, som för penningearistokratien. Det
hör till tidens jargon, att skrämma folk för den
sednare. När man ser sig något närmare om,
finner man den vara ett spöke, lika litet farligt
som de andra, med hvilka man velat väcka
bäfvan hos de förskräckta. Jag har sagt förut,
att jag ej hör till dessa.
Mången torde hafva funnit det besynnerligt,
att jag dragit frågan om hemmansklyfning och
jordafsöndring in på personlighetens områda. Jag
har gjort det, emedan jag är öfvertygad, att sa-
ken ej kan ses i sin verkligt djupa betydelse,
ETT TTT TATT
det ser jag nog, sade åter Alf; xmen hvad ondt
har han begått ?