Denna politik är alltid försonlig, blott icke mot faktionerna; mot dem var hon det aldrig och skall aldrig bli det. Hon skall ej tröttna att bekriga dem; men att hon aldrig förnärmat en lag, aldraminst enl grundlag, är ej svårt att bevisa. När Hr B. anfört nationalgardet som en institution, hvilken i hög grad förtjenar aktning af alla fåderneslandets vänner, så har han helt och hållet rätt, och hvarje medborgare skall gifva denna korps det vittnesbörd, att hon med exemplarisk trohet uppfyllt sina pligter. I anseende till storsigillbevararens cirkulär, hvilka endast äro två, kan man fråga, hvarföre det första, som är riktadt mot de hemliga sällskaperne, icke äfven föranleåt samma stränga kritik? Deremot har det om tryckfritetsbrottet gjort ond blod. Hvarföre har man icke bragt hela dess innehåll på tribunen? Hvarföre har man icke anfört att det deri heter: D2 goda medborgarna äro djupt bedröfvade öfver faktionernas djerfhet, som offentligt angripa monarkien, smäda den konstitutionella konungamakten och understödja alla oordninzar? Icke desto mindre skyåda 1lagarna konungens person, hans familj och hans konstitutionella myndighet. Jag anbefaller er derföre att vaka öfver lagens verkställighet och att väcka åtal, der det synes er rättvist och lämpligt. Att förskaffa aktning åt lagarna, är en heder, som den Fransyska moögistraturen alltid eftersträfvade och en framgång, som sällan slagit henne felt. Hvyarföre har man icke anfört äfven dessa stäl!en 2 Naturligtvis emedan det passade sig för de tidningar som aftryckt cirkuläret, att utlemna ett och annat. Nej, endast rättmätiga och lämpliga åtgärder begärdes och embetsmannens urskiljning icskränktes icke vid bedmendet af de fall, som borde dragas inför domstolen. Kammaren må afgöra om nå gon af de tilltalade tidningsartiklarne verkligen var så oskyldig, att den generalsrokurator, som börjsde rättegång mot dem, kunde sägas hafva öfverträdt sin pligt? Man bar talat om Hr de Scrres; hans namn har ett vackert ljud på denna tribun, men i hans parlsmentariska och ministeriella lif förekomma handlingar af stor vigt, som ingen minister nu skullo våga, eturu omständigheterna nu äro allvarligare än då; statens sakförere hade ett lättare uppdrag år 1819 än 1842, ty den konstitutionelia myndigheten var då icke angripen såsom bon nu är. Hr Chambolle midt under bullret: Skedde då inga sammansvärjningar? Funnos då inga Carbonari, bland hvilka kunna nämnas Barthe, Merilhou och flera, som nu äro i gunst? Sigillbevareren: Kamrarne torde erinra sig hvad som skedde under de Serress minister. Det var vid den tiden som hertigen af Berry mördades; om ett brott någonsin stod isoleradt, så var det visserligen detta; men Hr de Serres begärde icke desto mindre och erhöll genast af kamrarne en censurlag, och en lag mot den personliga friheten., En röst till venster: Så långt hafven j ännu icke hunnit! J vågen det icke! Sigillbevararen : Ingen lärer tro, att jag kan hysa någon enda sådan tanka; jag påstår, att våra lagar äro tillräckliga, men för att vara verksamma, måste de handhafvas. Ministern talte nu om de lagliga annoncerna, och yttrade dervid, att i fall han hade valet, skulle han icke tveka mellan en tidning som dageligen eangri por regeringen och en... (Bullersamt afbrott. En röst till venster: Ni tvekar visserligen icke mellan en tidning som säger sanningen och en tidning som understödjer er.) Sigillbevararen : Visserligen menar jag en tidning som understödjet regeringen (jag säger icke ministetTen), som aktar konstitutionen och konungen. Att jag, ställd i alternativet mellan den goda pressen och den omstörtande, den inkonstitulionella, icke tvekar — det anser jag mig lycklig att här få uttala. Jag vet att man invänder att den största möjliga offentlighet är lagens ändamål. Godt, men den verkliga gagneliga offentligheten är icke alltid nödvändig i de tidningar, som hafva de flesta prenumeranterne, ty dessa, som oupphörligt vädja till passionerna, vända sig sällan till de klasser af läsare; hvilkas yrke det tillhör att taga kännedom om legala annonser., Hvad skall man väl siga om den serskilda omvårdnad Hr Billault egnar åt juryn? Ingen lär misskänna denna institutions betydenhet; reen äfven andra institutioner hafva rätt till vår aktning, isynnerhet en legskipning lika suverän och sjelfständig som juryn, och hvilken man angripit såsom okontrollerad och konstitutionsvidrig, hvarom man sagt att hon ej skulle befatta sig med vissa processer och ätt hon i andra fällt lagstridiga utslag — med ett ord: Pärskammsren, hvars domsrätt man bestridt, ehuru den är sanktionerad, icke genom en leg, utan genom sjelfva kartan. Dessa anfall hafva smärtat mig; de äro så mycket obegripligare som alla meningar låta rättvisa vederfaras åt denna domstols samvetsgrannhet, moderation och långmodighet, ja, sjelfva de anklegade, som ställas inför dess skrank, göra det, och en så aktningsvärd, så helig institution, vågar man angripa! Larmande afbrott, knot och bestridanden nästan vid hvarje ord. Likaledes tadlar man oss, för det vi ej bindra statens embetsmän att draga tryckfrihetsfrågor inför civildomstolarna i stället förj accisrätterna. I sanning, en sällsåm beskyllning i deras mun, som allid äro färdiga att klaga öfver embetsmännens servilitet eller öfver missbruket af regeringens inflytan de på dem, att vi ej hindra dem att begagna en rätt, som legarne gifva dem. Och hvad har man slutligen att invända emot jurylistornas upprättande? Lagen bestämmer i artikeln 387 af straffbalken, att prefekterne skola hvarje år före den 4 Oktober, ur TESEN veten VN Are AN SET hvad hon försäkras del) — hemtade en liten zi!f