det ser jag nog, sade åter Alf; xmen hvad ondt har han begått ? Så, så — är det inte nog ondt det, din galgfogelln Det är en af samma anharg, skrek en annan. Jo, jo! det kan man nog se på utanskriftenn, menade en tredje, och dea närmast gående satte foten mot Alfs krycka och förde den till hans stora förskräckelse långt bort från stället der han stod. Den balfklädde tryckte den våta hatten öfver sina glesa nedhängande hår, och hela tåget fortsatte skrikande och stojande sin gång, under det än den ene, än den andre forslade Alfs oumbärliga stöd allt längre och längre bort. Det är osäkert huru länge denna lek hade varat, om icke de kungliga vagnarne, cch framför dem fackelbäraren, i detsamma ankommit och i hast jagat dem våldsamma sviten åt ett annat håll. En god stund stod Alf och besinnade sig hvad parti han skulle tega. Han kunde icke komma hvarken fram eller tillbaka. Förgäfves forskade han i de förbigåendes ansigten; intet af dem tycktes uppmuntra honom till framförandet af den bön, som sväfvade på hans läppar. Till hvem skwle han väl ställa en sådan begäran ? Han kastade en blick på sina händer och lutade sig derefter motvilligt ned, för att med deras tillbje!p hinna till det ställe, der hans förlorade stöd befann sig. Alf! ropade i detsamma en klar, vänlig röst bakom honom; Alf, hvad gör du der på fyra fötter som en hund?) och en liten barfotad flicka skyndade fram. År det du, Laral, hviskade Alf tillbaka, med matt men glad ton och reste sig upp. Han berättade henne nu sitt bekymmer och Lara skyndade efter det förlorade fåret. Men hur kunde den komma så långt bort Åli?, sporde flickan, då hon lemnade krycka: tillbaka i hans hand.