det ser jag nog, sade åter Alf; xmen hvad ondt
har han begått ?
Så, så — är det inte nog ondt det, din galg-
fogelln
Det är en af samma anharg, skrek en annan.
Jo, jo! det kan man nog se på utanskriftenn,
menade en tredje, och dea närmast gående satte
foten mot Alfs krycka och förde den till hans
stora förskräckelse långt bort från stället der
han stod. Den balfklädde tryckte den våta hat-
ten öfver sina glesa nedhängande hår, och hela
tåget fortsatte skrikande och stojande sin gång,
under det än den ene, än den andre forsla-
de Alfs oumbärliga stöd allt längre och längre
bort. Det är osäkert huru länge denna lek hade
varat, om icke de kungliga vagnarne, cch fram-
för dem fackelbäraren, i detsamma ankommit
och i hast jagat dem våldsamma sviten åt ett
annat håll. En god stund stod Alf och besin-
nade sig hvad parti han skulle tega. Han kun-
de icke komma hvarken fram eller tillbaka. För-
gäfves forskade han i de förbigåendes ansigten;
intet af dem tycktes uppmuntra honom till
framförandet af den bön, som sväfvade på hans
läppar. Till hvem skwle han väl ställa en så-
dan begäran ? Han kastade en blick på sina hän-
der och lutade sig derefter motvilligt ned, för
att med deras tillbje!p hinna till det ställe, der
hans förlorade stöd befann sig.
Alf! ropade i detsamma en klar, vänlig röst
bakom honom; Alf, hvad gör du der på fyra
fötter som en hund?) och en liten barfotad flicka
skyndade fram.
År det du, Laral, hviskade Alf tillbaka, med
matt men glad ton och reste sig upp. Han be-
rättade henne nu sitt bekymmer och Lara skyn-
dade efter det förlorade fåret.
Men hur kunde den komma så långt bort
Åli?, sporde flickan, då hon lemnade krycka:
tillbaka i hans hand.