hvad hon försäkrade!) — hemtade en liten silfverljusstake, tände den med löjtnantens til hje!p vid ett ljus i lampetten, hvarunder löjtnanten fick tillfälle att se sig om litet i spege!n, der hans långlagda ansigte anteg en onaturlig bredd. aMen det är alldeles oerhördt, att fröken stall för min skull) sade löjtnanten i det han tog tillfället i akt att något litet ordna sin chevelyr och sin halsduksros framför lampetten. Fröken hade imedlertid kastat en shawl öfver sina skuldror och skyndat bort. Uader samma tak, nästan vägg om vägg med det glada upprymda laget, stod i halfskymningen ea liten trasig tiggarflicka och skälfde och frö: Hon lyfte än den ena, än den andra nakna foten från det kalla stengolfvet, under det hon väntade på hushållerskan, som lofvat henne en allmosa. Nu kom fröken med ljuset. Den glada gestalten skyggade litet undan för den bleka bilden med de skimrande ögonen, som stod i vrån. Barret befann sig snart åter i mörkret; det dröjde en stuad, innan fröken fann det hon hade sökt och vände tillbaka. Har du gifvit barnungen något, Lotta? sporde den medlidsamma, i det hon vid förbigiende försigtigt drog åt sig den frasande sidenklädningen, på det den ej måtte komma nära tiggar flickan. Ja, nådig fröken,, svarade Lotta. Hvarföre går hon då icke, utan står och hänger så der, att man hvarken kommer ut eller in ?, Jag vet inte,, sade Lotta. Fröken försvann. Lotta bad flickan gå. Men flickan Jlåtsade icke höra denna anmaning, utan stod qvar och vände hufvudet som en fogel och skickade snabba ögonkast kring hyllor och bord, under det att Lotta förrättade åtskilliga hushålls estyr.