hvad hon försäkrade!) — hemtade en liten silf-
verljusstake, tände den med löjtnantens til hje!p
vid ett ljus i lampetten, hvarunder löjtnanten
fick tillfälle att se sig om litet i spege!n, der
hans långlagda ansigte anteg en onaturlig bredd.
aMen det är alldeles oerhördt, att fröken stall
för min skull) sade löjtnanten i det han tog
tillfället i akt att något litet ordna sin chevelyr
och sin halsduksros framför lampetten.
Fröken hade imedlertid kastat en shawl öfver
sina skuldror och skyndat bort. Uader samma
tak, nästan vägg om vägg med det glada upp-
rymda laget, stod i halfskymningen ea liten
trasig tiggarflicka och skälfde och frö: Hon
lyfte än den ena, än den andra nakna foten från
det kalla stengolfvet, under det hon väntade på
hushållerskan, som lofvat henne en allmosa. Nu
kom fröken med ljuset. Den glada gestalten
skyggade litet undan för den bleka bilden med
de skimrande ögonen, som stod i vrån. Barret
befann sig snart åter i mörkret; det dröjde en
stuad, innan fröken fann det hon hade sökt och
vände tillbaka.
Har du gifvit barnungen något, Lotta? spor-
de den medlidsamma, i det hon vid förbigiende
försigtigt drog åt sig den frasande sidenklädnin-
gen, på det den ej måtte komma nära tiggar
flickan.
Ja, nådig fröken,, svarade Lotta.
Hvarföre går hon då icke, utan står och
hänger så der, att man hvarken kommer ut el-
ler in ?,
Jag vet inte,, sade Lotta. Fröken försvann.
Lotta bad flickan gå.
Men flickan Jlåtsade icke höra denna anma-
ning, utan stod qvar och vände hufvudet som
en fogel och skickade snabba ögonkast kring
hyllor och bord, under det att Lotta förrättade
åtskilliga hushålls estyr.