Denna politik är alltid försonlig, blott icke mot
faktionerna; mot dem var hon det aldrig och skall
aldrig bli det. Hon skall ej tröttna att bekriga dem;
men att hon aldrig förnärmat en lag, aldraminst enl
grundlag, är ej svårt att bevisa. När Hr B. anfört
nationalgardet som en institution, hvilken i hög grad
förtjenar aktning af alla fåderneslandets vänner, så
har han helt och hållet rätt, och hvarje medborgare
skall gifva denna korps det vittnesbörd, att hon med
exemplarisk trohet uppfyllt sina pligter. I anseende
till storsigillbevararens cirkulär, hvilka endast äro
två, kan man fråga, hvarföre det första, som är rik-
tadt mot de hemliga sällskaperne, icke äfven föran-
leåt samma stränga kritik? Deremot har det om
tryckfritetsbrottet gjort ond blod. Hvarföre har man
icke bragt hela dess innehåll på tribunen? Hvarföre
har man icke anfört att det deri heter: D2 goda
medborgarna äro djupt bedröfvade öfver faktionernas
djerfhet, som offentligt angripa monarkien, smäda
den konstitutionella konungamakten och understöd-
ja alla oordninzar? Icke desto mindre skyåda 1la-
garna konungens person, hans familj och hans kon-
stitutionella myndighet. Jag anbefaller er derföre
att vaka öfver lagens verkställighet och att väcka
åtal, der det synes er rättvist och lämpligt. Att för-
skaffa aktning åt lagarna, är en heder, som den
Fransyska moögistraturen alltid eftersträfvade och en
framgång, som sällan slagit henne felt.
Hvyarföre har man icke anfört äfven dessa stäl!en 2
Naturligtvis emedan det passade sig för de tidnin-
gar som aftryckt cirkuläret, att utlemna ett och an-
nat. Nej, endast rättmätiga och lämpliga åtgärder
begärdes och embetsmannens urskiljning icskränk-
tes icke vid bedmendet af de fall, som borde dra-
gas inför domstolen. Kammaren må afgöra om nå
gon af de tilltalade tidningsartiklarne verkligen var
så oskyldig, att den generalsrokurator, som börjsde
rättegång mot dem, kunde sägas hafva öfverträdt
sin pligt? Man bar talat om Hr de Scrres; hans
namn har ett vackert ljud på denna tribun, men i
hans parlsmentariska och ministeriella lif förekom-
ma handlingar af stor vigt, som ingen minister nu
skullo våga, eturu omständigheterna nu äro allvar-
ligare än då; statens sakförere hade ett lättare upp-
drag år 1819 än 1842, ty den konstitutionelia myn-
digheten var då icke angripen såsom bon nu är.
Hr Chambolle midt under bullret: Skedde då inga
sammansvärjningar? Funnos då inga Carbonari,
bland hvilka kunna nämnas Barthe, Merilhou och
flera, som nu äro i gunst?
Sigillbevareren: Kamrarne torde erinra sig hvad
som skedde under de Serress minister. Det var
vid den tiden som hertigen af Berry mördades; om
ett brott någonsin stod isoleradt, så var det visser-
ligen detta; men Hr de Serres begärde icke desto
mindre och erhöll genast af kamrarne en censur-
lag, och en lag mot den personliga friheten.,
En röst till venster: Så långt hafven j ännu icke
hunnit! J vågen det icke!
Sigillbevararen : Ingen lärer tro, att jag kan hysa
någon enda sådan tanka; jag påstår, att våra lagar
äro tillräckliga, men för att vara verksamma, måste
de handhafvas.
Ministern talte nu om de lagliga annoncerna, och
yttrade dervid, att i fall han hade valet, skulle han
icke tveka mellan en tidning som dageligen eangri
por regeringen och en... (Bullersamt afbrott. En
röst till venster: Ni tvekar visserligen icke mellan
en tidning som säger sanningen och en tidning som
understödjer er.)
Sigillbevararen : Visserligen menar jag en tidning
som understödjet regeringen (jag säger icke ministet-
Ten), som aktar konstitutionen och konungen. Att
jag, ställd i alternativet mellan den goda pressen
och den omstörtande, den inkonstitulionella, icke
tvekar — det anser jag mig lycklig att här få utta-
la. Jag vet att man invänder att den största möj-
liga offentlighet är lagens ändamål. Godt, men den
verkliga gagneliga offentligheten är icke alltid nöd-
vändig i de tidningar, som hafva de flesta prenume-
ranterne, ty dessa, som oupphörligt vädja till pas-
sionerna, vända sig sällan till de klasser af läsare;
hvilkas yrke det tillhör att taga kännedom om lega-
la annonser.,
Hvad skall man väl siga om den serskilda om-
vårdnad Hr Billault egnar åt juryn? Ingen lär
misskänna denna institutions betydenhet; reen äfven
andra institutioner hafva rätt till vår aktning, isyn-
nerhet en legskipning lika suverän och sjelfständig
som juryn, och hvilken man angripit såsom okon-
trollerad och konstitutionsvidrig, hvarom man sagt
att hon ej skulle befatta sig med vissa processer och
ätt hon i andra fällt lagstridiga utslag — med ett
ord: Pärskammsren, hvars domsrätt man bestridt,
ehuru den är sanktionerad, icke genom en leg, utan
genom sjelfva kartan. Dessa anfall hafva smärtat
mig; de äro så mycket obegripligare som alla me-
ningar låta rättvisa vederfaras åt denna domstols
samvetsgrannhet, moderation och långmodighet, ja,
sjelfva de anklegade, som ställas inför dess skrank,
göra det, och en så aktningsvärd, så helig institu-
tion, vågar man angripa!
Larmande afbrott, knot och bestridanden nästan
vid hvarje ord.
Likaledes tadlar man oss, för det vi ej bindra
statens embetsmän att draga tryckfrihetsfrågor inför
civildomstolarna i stället förj accisrätterna. I san-
ning, en sällsåm beskyllning i deras mun, som all-
id äro färdiga att klaga öfver embetsmännens ser-
vilitet eller öfver missbruket af regeringens inflytan
de på dem, att vi ej hindra dem att begagna en rätt,
som legarne gifva dem. Och hvad har man slutli-
gen att invända emot jurylistornas upprättande?
Lagen bestämmer i artikeln 387 af straffbalken, att
prefekterne skola hvarje år före den 4 Oktober, ur
TESEN veten VN Are AN SET
hvad hon försäkras del) — hemtade en liten zi!f-