sina bekymmer så godt han kunde, emedan har af naturen var god och grannlaga; och inger qvinna tycker o:n att man tilar om små ofull komligheter, för hvilka hon sjelf är blind; har dolde sitt bekymmer, mea hoa började öfvertänka om det icke vore så godt att de bebodle hvar sitt rum. Imediertid, hvad som är högst be: synnerligt, började Adolfs skelande att dagligen bl mer och mer skönjbart. Han skelade visst inte under vår förlofningstid,, tänkte Celestine, ,det är så obehagligt — det gör en så förlägen at! bii fixerad af en person, som ser i kors — oct Ad)if har olyekligtvis en vana att stirra på mig Jag tror att jag bör göra honom uppmärksan på saken, fint och vänligt, förstås; vanan kal väl ännu ej vara obotlig. Såsom fruarne alltid äro de första att anmärka, vågade Celestine sig fram med sin vink, vic ett lägligt tillfälle. Se här, min Celestine, jag har fört hit min dogg för att visa dig honomp, sade Adolf en morgon. HjvAck, ut med honom! för ali del ha ut honom; se hvilka spår på golfvet. Jag tål inte hundar, Adolf. Stackars liten!, sade Adolf och smekte sir förolämpade favorit. Menar du mig eller hunden ?) frågade Cele sine. O! hunden, det förstås. Jag ber om -ursäkt, min bästa man, men jas tvekte annars att du såg på mig. I sanning Adolf, om du inte tycker illa vara, du har börjat taga dig en mycket fal vana — du skelar, Min frul, sade Adolf, högeligen förtörnad och ilade til: spegeln. Blif inte stött, min käraste; det var icke mir afsigt, Men det onda tilltager med hvarje dag det kan måhända ännu bjelpas, ja, jag är säker