sina bekymmer så godt han kunde, emedan har
af naturen var god och grannlaga; och inger
qvinna tycker o:n att man tilar om små ofull
komligheter, för hvilka hon sjelf är blind; har
dolde sitt bekymmer, mea hoa började öfvertän-
ka om det icke vore så godt att de bebodle
hvar sitt rum. Imediertid, hvad som är högst be:
synnerligt, började Adolfs skelande att dagligen bl
mer och mer skönjbart. Han skelade visst inte
under vår förlofningstid,, tänkte Celestine, ,det
är så obehagligt — det gör en så förlägen at!
bii fixerad af en person, som ser i kors — oct
Ad)if har olyekligtvis en vana att stirra på mig
Jag tror att jag bör göra honom uppmärksan
på saken, fint och vänligt, förstås; vanan kal
väl ännu ej vara obotlig.
Såsom fruarne alltid äro de första att anmär-
ka, vågade Celestine sig fram med sin vink, vic
ett lägligt tillfälle.
Se här, min Celestine, jag har fört hit min
dogg för att visa dig honomp, sade Adolf en
morgon.
HjvAck, ut med honom! för ali del ha ut ho-
nom; se hvilka spår på golfvet. Jag tål inte
hundar, Adolf.
Stackars liten!, sade Adolf och smekte sir
förolämpade favorit.
Menar du mig eller hunden ?) frågade Cele
sine.
O! hunden, det förstås.
Jag ber om -ursäkt, min bästa man, men jas
tvekte annars att du såg på mig. I sanning
Adolf, om du inte tycker illa vara, du har bör-
jat taga dig en mycket fal vana — du skelar,
Min frul, sade Adolf, högeligen förtörnad
och ilade til: spegeln.
Blif inte stött, min käraste; det var icke mir
afsigt, Men det onda tilltager med hvarje dag
det kan måhända ännu bjelpas, ja, jag är säker