Ikiska jorden. Man kan i våra civiliserade länder
knappt tro på tillvarelsen sf dessa hopar, hvilka ut-
göra inbegreppet af alla slags plågor och lidanden;
man kan ej tänka sig, att så nära oss finnes hela
folkslag, som äro systematiskt bestämda till plun-
dring och ej känna några andra existens medel, än
att röfva och plundra med beväpnad hand ochistor
skala. Så förhåller det sig verkligen med de Alba-
nesiska horderna, som Porten ännu icke förmått
tvinga till lydnad, och som hon, i en af sitt lands
vigtigaste trakter, ända till närvarande dag blott
derigenom kunnat hålla inom skrankorna, att hon,
så till sägandes, åt deras godfycke öfverlemnat de
Kristna familjerna. Detta mensklighetens afskum
öfvar sig ifrån barndomen i vapens handterande,
hvilket utgör deras enda sysse!sättning; dess för-
värfskällor äro dolk, bössa och pistol; för detsamma
är hvarje Kristen ett rättmätigt, ärftligt och natur
ligt byte. För Albaneserne äro Rajas endast tillför
att plundras. Om jag stundom, för att tygla deras
råhet, erinrade dem om Storherrens firman, så sva-
rade de mig ironiskt: Sultanea är herre i sitt bus
och vi äro herrar i vårt.
Muselmännen befordrade sjalfya kristendomens
utbredande derigenom, att de, såsom otrogne, ute-
slöto dess bekännare från militärtfjensten, hvilken nu
uttömmer den Turkiska stammens sista krafter. Ett
slags försyn röjer sig i denna hårdnackade utestäng-
ning, som fortfarit allt sedan Konstantinopels eröf-
ring, och i fyra århundraden bibehållit Orientens
kristna familjer oskadda. Man behöfver endast jem-
föra de båda stammarna, beräkna deras antal och se
dem i ögat för att begripa, att stora tilldragelser för-
bereda sig. Skall jag anföra några bilagor till be--
styrkande af detta påstående? 52 här. De Turki-
ska trupperna, bestående af Mahomedaner allena,
äro ingenting annat än en med våld sammanrafsad
hop af skefögda, puckelryggiga, halta och lama. Allt
sedan Janitscharernes utrotande, som åtminstone
lefde i familjelif, och som man, oaktadt deras reli-
giösa fanatism, ej kunde bestrida husliga dygder, föra
de reguliera trupperna, som man i deras ställe upp-
rättat, icke ens ett kasernlif, utan ett klosterlif, hos
hvilket sederna likväl fattas. Alla dessa ogifta män,
som Nizzami-Ghedids (militärkommissionens) sträng-
het hindrar att på de Kristna qvinnornas bekostnad
tillfredsställa sina, i Orienten, mer än annorstädes
glödande, passioner, förfalla således i utsväfningar,
som man ej kan nämna, och hvarigenom de på en
gång vanäras och utrotas. Det är mig omöjligt, att
här utveckla de sociala följderna af denna djupa,
obotliga demoralisation, som är Turkiska folket egen.
Jag skulle icke ansett den möjlig, om jag icke vid
hvarje steg träffat spåren af denna skändlighet, hvil-
ka spår mör än allt annat bevisa, att ett folk går
sin upplösning till mötes. Hvad skall jag väl säga
om ett annat tecken till Muselmännens djupa för-
derf, om denna fruktansvärda förbrytelse, som redan
i moderlifvet utgör ett brott mot menskligheten och
som i Turkiet med afgrundslix skicklighet öfvas likt
ett vanligt yrke? Man skulle rysa, om jag vågade
meddela en öfversigt af dessa menniskomord, genom
hvilka tusentals varelser årligen ryckas från lifvet,
innan de ännu blifvit födda dertill.p
Sålunda blir den turkiska stammen genom mång-
giftets princip ständigt torftigare. Ehuru mannen
vida mindre begagnar sin rätt i detta fall, än man
i Europa föreställer sig, så betalar han densamma
likväl en ganska bitter tribut; han förnedrar sig
sjelf, i det han förnedrar qvinnan. Polygamien fö-!
rekommer icke i Orienten annat än med det ohygg-
liga sällskapet jeg ofvan antydt. Det skall snart:
icke finnas några Turkar mer i europeiska Turkiet,!
i fail dessa laster i ännu 25 år fortfara alt herrska
med samma fruktansvärda intensitet, som de upp-
nått sedan Mahmuds uppstigande på thronen.
Å andra sidan höjer sig den kristna befolknin-
gen midt under den religiösa och politiska förföl-
jelsen och väcker hos den uppmärksamme resande
en glad förhoppning. Icke utan aktning och rörelse;
såg jag den kyskhet, som rådde i Buigarernes hyd
dor, i synnerhet bos dem, som hörde till den sla
viska stammen. Den olycka, som så länge hvilat
öfver dem, tyckes hafva renat dem; deras karakter:
har befästats under de hårda pröfningar, som den!
triumferande islam pålagt dem; de husliga käns-;
lorna hafva stärkts i den oupphörligt hotade famil-;
jehelgedomen. Man ser med tillfredsställelse dessa
dygders lön i Bulgarernes kraftfulla gestalter, i deras.
barns helsa, i deras blygsamma välstånd, och öfver-!
allt, der det turkiska inflytandet gjort sig så märk-
bart, som i granskapet af de tröstlösa pascharesi-!
defiserna eller der de albanesiska horderna framtå-;
gat. Sålunda har jag, bland annat, bivistat guds-,
tjensten i Tatar-Bazarsdschbik, hvilken firas i ett an-
tal små kyrkor, och vid åsynen af karlarnes höga
växt och qvinnornas blomstrande hy, trodde jag mig
försatt i en tysk eller ungersk kyrka. Jag beklagar
mycket, att jag härvid icke kan offentliggöra några
betraktelser af annat slag, frukter af mina talrika
samtal med pascharne och de bulgariske biskoparne;
dock kan jag icke förtiga, huru önskvärdt det vore,
att man gaf akt på deras röst, för stt bespara tur-
kiska riket de smärtsamma krampanfall, som förr
eller sednare måste åstadkomma de båda stammar-
nas våldsamma söndring. Annu är räddning att
hoppas, i trots af de djupa sår, som plågat Turkiet.
De förståndige pascharne lefva i god samdrägt med
det kristna presterskapet, dock felas högre insigter
a — mm ra