Ikiska jorden. Man kan i våra civiliserade länder knappt tro på tillvarelsen sf dessa hopar, hvilka utgöra inbegreppet af alla slags plågor och lidanden; man kan ej tänka sig, att så nära oss finnes hela folkslag, som äro systematiskt bestämda till plundring och ej känna några andra existens medel, än att röfva och plundra med beväpnad hand ochistor skala. Så förhåller det sig verkligen med de Albanesiska horderna, som Porten ännu icke förmått tvinga till lydnad, och som hon, i en af sitt lands vigtigaste trakter, ända till närvarande dag blott derigenom kunnat hålla inom skrankorna, att hon, så till sägandes, åt deras godfycke öfverlemnat de Kristna familjerna. Detta mensklighetens afskum öfvar sig ifrån barndomen i vapens handterande, hvilket utgör deras enda sysse!sättning; dess förvärfskällor äro dolk, bössa och pistol; för detsamma är hvarje Kristen ett rättmätigt, ärftligt och natur ligt byte. För Albaneserne äro Rajas endast tillför att plundras. Om jag stundom, för att tygla deras råhet, erinrade dem om Storherrens firman, så svarade de mig ironiskt: Sultanea är herre i sitt bus och vi äro herrar i vårt. Muselmännen befordrade sjalfya kristendomens utbredande derigenom, att de, såsom otrogne, uteslöto dess bekännare från militärtfjensten, hvilken nu uttömmer den Turkiska stammens sista krafter. Ett slags försyn röjer sig i denna hårdnackade utestängning, som fortfarit allt sedan Konstantinopels eröfring, och i fyra århundraden bibehållit Orientens kristna familjer oskadda. Man behöfver endast jemföra de båda stammarna, beräkna deras antal och se dem i ögat för att begripa, att stora tilldragelser förbereda sig. Skall jag anföra några bilagor till be-styrkande af detta påstående? 52 här. De Turkiska trupperna, bestående af Mahomedaner allena, äro ingenting annat än en med våld sammanrafsad hop af skefögda, puckelryggiga, halta och lama. Allt sedan Janitscharernes utrotande, som åtminstone lefde i familjelif, och som man, oaktadt deras religiösa fanatism, ej kunde bestrida husliga dygder, föra de reguliera trupperna, som man i deras ställe upprättat, icke ens ett kasernlif, utan ett klosterlif, hos hvilket sederna likväl fattas. Alla dessa ogifta män, som Nizzami-Ghedids (militärkommissionens) stränghet hindrar att på de Kristna qvinnornas bekostnad tillfredsställa sina, i Orienten, mer än annorstädes glödande, passioner, förfalla således i utsväfningar, som man ej kan nämna, och hvarigenom de på en gång vanäras och utrotas. Det är mig omöjligt, att här utveckla de sociala följderna af denna djupa, obotliga demoralisation, som är Turkiska folket egen. Jag skulle icke ansett den möjlig, om jag icke vid hvarje steg träffat spåren af denna skändlighet, hvilka spår mör än allt annat bevisa, att ett folk går sin upplösning till mötes. Hvad skall jag väl säga om ett annat tecken till Muselmännens djupa förderf, om denna fruktansvärda förbrytelse, som redan i moderlifvet utgör ett brott mot menskligheten och som i Turkiet med afgrundslix skicklighet öfvas likt ett vanligt yrke? Man skulle rysa, om jag vågade meddela en öfversigt af dessa menniskomord, genom hvilka tusentals varelser årligen ryckas från lifvet, innan de ännu blifvit födda dertill.p Sålunda blir den turkiska stammen genom månggiftets princip ständigt torftigare. Ehuru mannen vida mindre begagnar sin rätt i detta fall, än man i Europa föreställer sig, så betalar han densamma likväl en ganska bitter tribut; han förnedrar sig sjelf, i det han förnedrar qvinnan. Polygamien fö-! rekommer icke i Orienten annat än med det ohyggliga sällskapet jeg ofvan antydt. Det skall snart: icke finnas några Turkar mer i europeiska Turkiet,! i fail dessa laster i ännu 25 år fortfara alt herrska med samma fruktansvärda intensitet, som de uppnått sedan Mahmuds uppstigande på thronen. Å andra sidan höjer sig den kristna befolkningen midt under den religiösa och politiska förföljelsen och väcker hos den uppmärksamme resande en glad förhoppning. Icke utan aktning och rörelse; såg jag den kyskhet, som rådde i Buigarernes hyd dor, i synnerhet bos dem, som hörde till den sla viska stammen. Den olycka, som så länge hvilat öfver dem, tyckes hafva renat dem; deras karakter: har befästats under de hårda pröfningar, som den! triumferande islam pålagt dem; de husliga käns-; lorna hafva stärkts i den oupphörligt hotade famil-; jehelgedomen. Man ser med tillfredsställelse dessa dygders lön i Bulgarernes kraftfulla gestalter, i deras. barns helsa, i deras blygsamma välstånd, och öfver-! allt, der det turkiska inflytandet gjort sig så märkbart, som i granskapet af de tröstlösa pascharesi-! defiserna eller der de albanesiska horderna framtå-; gat. Sålunda har jag, bland annat, bivistat guds-, tjensten i Tatar-Bazarsdschbik, hvilken firas i ett antal små kyrkor, och vid åsynen af karlarnes höga växt och qvinnornas blomstrande hy, trodde jag mig försatt i en tysk eller ungersk kyrka. Jag beklagar mycket, att jag härvid icke kan offentliggöra några betraktelser af annat slag, frukter af mina talrika samtal med pascharne och de bulgariske biskoparne; dock kan jag icke förtiga, huru önskvärdt det vore, att man gaf akt på deras röst, för stt bespara turkiska riket de smärtsamma krampanfall, som förr eller sednare måste åstadkomma de båda stammarnas våldsamma söndring. Annu är räddning att hoppas, i trots af de djupa sår, som plågat Turkiet. De förståndige pascharne lefva i god samdrägt med det kristna presterskapet, dock felas högre insigter a — mm ra