dubbelt fortare, på det man skulle kunna återtaga den, genom samtalet förlorade tiden, Moder Brigitta filosoferade verkligen ur djupet af sitt hjerta. Hon hade så förenklat sin lefnadsplan alltsedan hon för alltid öfvergifvit allt hopp om att åter komma i välstånd, att inte: missöde mera kunde nedslå hennes mod; men Meta var långt ifrån att dela hennes filosofiska åsigter. Deremot hade moderns lärdomar, förmaningar och tröstegrunder på dotterns sinne en alldeles motsait verkan, ty den samvetsgranna dottern började nu anse sig som förstörerska af moderns iycka och glada förhoppninngar, och gjorde sig tusen hemliga förebråelser deröfver. Ehuru hoa icke förut velat gå in på moderns giftermålsplan, utan vid sidan af sitt bjertas utvalde velat nöja sig med salt och bröd, så hade dock, från den stund hon fick underrättelse om sin älskares rikedom, henne: anspråk stegrats till tre rätter, och det var för henne en tjusande tanke att med sitt val kunna förena den goda moderns önskan och åter höja denna till hennes fordna välstånd. Denna sköna dröm försvann nu helt och håljet då Frans aldrig mera visade sig eller lä! höra af sig. Dertill kom ett rykte, som kringlopp i hela staden, att han lät på det kostbaraste och smakfullaste inreda ett hus till sitt före stående giftermål med en rik flicka från Ant werpen och att bruden redan vore på väger till Bremen. Denna jobspost bragte den älskande Meta alldeles ur koncepterna. Hon uppläste dervid i sitt hjerta bannlysningsdomen öfver honom, som varit henne så kär, gjorde sig sjelt ett löfte att aldrig mer tänka på konom och vätte den ur lintotten utdragna tråden med brännheta tårar. I en sorglig stund, då hon bröt detta löfte för tusende gången och åter tänkte på den tro löse — ty hon hade just nu lagt på ett nyt rockhufvud, och af modern var det gamla ord stäfvet för tusende gången omtuggadt, hvilke skulle uppmuntra henne till flit i arbetet: Spinn, spinn, dotter min! I morgon kommer friarn din. ... På detta ordstäf tänkte hon hvarje gång he