varor; på slätterna kring Widdin och i Thracier underhåller han en stam af 300 hästar, 1400 väl be talta mäklare och bokhållare äro knappt tillräckliga att besörja hans talrika handelsaffårer. Jag talar icke om hans trettio hustrur, en besynnerlig lyxartikel när man ihogkommer hans ålder, ej heller om de öfriga härligheterna i hans seralj, som täflar med sultans. Ena så ofantlig förmögenhets tillvaro vid sidan af det fruktansvärdaste elände, sådana rikedo mars inflytande, som skulle vara tillräckliga att lif: va välmågan i provinsen, men på detta sätt medföra dess fullkomliga utsrmande, redan detta utgör et! värdigt ämne för statsekonomeas nppmärksamhet. Ehuru mitt samtal med Hussein hufvudsakligen hvälfde sig omkring statshushållningsärender, väntade jag likväl icke att i hozom finna en försvarare af handelsfriheten; han opponerade sig på ett originelt sätt emot våra tullagar: Våra båda födelsebygder, sade han, ligga vidt åtskiljda, och jag hade länge trott, att detta afstånd vore skuld till, att vi stodo i så föga förbindelse med hvarandra; men jag anar att j, till följe af edra tullförfattningar, icke heller gören särdeles flera affårer med edra grannar. Till hvem säljen j då allt hvad j produceren? Jag för min del skulle köpa af er många saker, om j tilläten försäljningen af hvad vi producera; men jag ser, att j hafven brist på ingenting; Fransoserna lära då vara ganska lycklige. Jag måste tillstå, det gladde mig icke litet att i djupet af Turkiet träffa en så ifrig försvarare af mina egna åsigter, och jag lemnar åt prohibitiv-systemets förfäktare att fundera på denna paschans af Widdin naiva anmärkning. I anseende till den gång, dessa frågor hos 0ss taga, vore det ej omöjligt, att handelsfriheten kom till oss från Bulgarernes land.v pJag skiljdes ogerna från den räsonnerande statsekonomiske Vis:ren, för att begifva mig till Nissa, verkstaden för de tilldragelser, hvariill Turkiet nyligen varit vittne. Hela det land, hvarigeoom Donaudalen skiljes från Nissawa-dalen, är alldeles vanställd på kartorna. Det är verkligen förvånansvärdt, att denna vigtiga linie, som löper längs Serviska gränsen och från den sidan skyddar hela Turkiet, är så föga känd, att jag hade fem starka dagsTesor att göra, under det topografien endast angifver sju till åtta timmars väg. På denna linies kulminationspunkt förtjamte redan staden Belgraschik ett besök af geologer och målare, i anseende till den sönderslitna markens målningsvärda karakter; det är ett af de mest storartade och förfärliga ställen jag sett i min lefnad; i djupet af dessa klyftor upptäckte jag verkligen sju till åtta stora byar, som, lika fogelbon, ligga fördolda i ogenomträngliga skogar och allesammans tillhöra kristna familjer; sedermera stötte vi på flera andra, allesammans bebodda af kristne, så att jag ofta icke trodde det jag befann mig i Turkiet. Det är i Europa icke nog kändt, att hela Bulgarien bekänner kristna läran, och att Turkarne der endast kampera såsom garnison i ett eröfradt land. Lika litet känner man denna folkmängds manliga kraft och det af henne bebodda lands beundransvärda skönhet. Det fattas mig uttryck att beskrifva den dal, i midten hvaraf staden Nissa höjer sig, hvilken, lik alla Turkiska städer, på afstånd är så behaglig och på nära båll så vederstygglig. Ingenstådes i Europa utvecklar naturen en större prakt, ingenstädes har slumpen eller menniskohanden till ett lands försköning planterat träden med mera behag och med mera harmoni. Btjernorna nedblicka ingenstädes skönare från firmamentets 2zur. Dock måste man tillstå, att det förfärligaste elände råder midt i dessa vackra nejder. Vid åsynen af en soldat (och kyvilka soldater!) tiga eller gömma sig alla menniskor; i synnerhet fly qvinnorna, emedan deras ära och oskuld ständigt hotas. Knappt hade jag från Balkans-kedjans sista kullar nedkommit på slätten, d. v. s. ned på Turkiets slättland, förr än jag hade att kämpa mot de personer som åtföljde mig. De kastade sig nemligen liksom segrare på en bataljdag öfver mine värdars fjäderfä, öfver dryckeskärlen, och allt hvad som anstod dem; ofta då jag såg dessa skändliga excesser, gjorde jag mig sjelf den frågan: hvad som blifvit af den i Gälhane utfärdade hattischerifen? De kristne fördraga allt med stoisk resignation, liksom man i ett hårdt klimat fördrager årstidernas stränghet. Likväl inser man lätt, att de hos sig innesluta barmen endast i afvaktan af bättre dagar, som de redan se nalkas. Huru många patriotiska suckar göto ej dessa hederliga menniskor inför 0ss, när de tillräckligt förvissat sig att vi verkligen voro kristne! Huru många frågor gjorde de oss icke, angående våra religiösa bruk, våra kyrkor, våra prester, våra ceremonier vid dop, bröllop och begrafningar! Hvilken vältalighet i deras blickar, hvilken djup betydelse i hvarje ord! Före inträdet i staden, ryste jag vid åsynen af en afskyvärd minnesvård, som på ett sorgligt sätt vittnar om landets tillstånd. Jag talar bär om den beryktade fyrkantiga pyramiden, hvars utsidor bestå a tre till fyra tusen Serviske kristnes hufvudskålar, som år 1816 stupade i en strid mot Turkarne, och hvaraf den turkiska fanatismen utanför Nissas port uppförde detta barbariska segertecken. Icke långt derifrån, på den praktfulla slätten, tillkännagifva flera förstörda byar, hvilkas antal dock lyckligtvis är vida mindre än man i början trodde, de Albanesiska bandens genomtåg, som äro fruktansvärdare än pesten, och ännu svårare än den, att utrota från den TurVESPA EE EA EASTON TETRIS VAE