barmonisk, lastbar och osäll genom bildning, allenast den går sin rätta väg. Det måste således samhället hafva skett en falsk utveckling: ett för menniskan fremmande och fiendtligt element mås:e hafva inkommit, och hvilket medfört social sjukdom. Detta tillkomna bör vara allra farligast, ifall det säger om sig sjelf, och får denna sägen trodd, ett det, i stället för att oupphörligt fortplanta sjukdomen, utgör just ett vilkor för helsin. Och det säger så. Man missförstår helt och kållet min framställning, om man, på grund af den bättre dager, hvari j-g tvungits att se jordens vilda folkslag, tror mig icke erkänna läran om ett i menniskoslägiet groende förderf, ett syndafall: tvertom bar jag på flera ställen i det föregående yttrat min öfrertygalse om des tillvaro. Men jeg ser syndafaliets stera fenomener på andra punkter i samhället, än man vant aig ait begripa dem; och des är emedan jag hilllt angelignare att söka bidraga till minskniog af dena verklige sjukdomen än af den diztade, som jag företagit mig att skrifva härom. Likaså cjupt bedrar man sig, om man tror meningen vara, att söka förorda en återgång till vildarnes hela lefoadssätt och tillstånd. Men det är min tanke, att bildning ken qvarstå ock ännu mycket kraftigare fortså, ju mera den befrias ifrån det ohelsosamma tillkomna: och derföre är ep blick på dessa bvildar icke blott angenäm och vacker, utan vigtig för oss, emedan i vår mot fulländning sträfvacde bildning det mål måste sättas till hufvudsak, att, med förkastende af allt det falska I utvecklingen, vinna den stora inre lagligheien och lyckan, som Guds hand — efter hvad vi se hos dessa barnsliga folk — gifrer mennviskorna stt ega på första trappsteget ut i verlden; men vinna dea i karmoni med utvecklingen sjelf. Kanske påminner maa oss, att icke alla vildar visat sig så fromma och älskvärda. Resande träffa någon gång dem, som, äfven vid första besöket, emottaga fremlingar illa, och som inbördes rass grymt. Men det vore för vetenskapen nyttigt att få uppgifret, om en enda stam af denna hal: finnes, den der icke redan står under en liten kan (namnet på det synliga öfverhufvudet, med icke af folket sjelt gifven, utan sjeiftagen myndighet, biter om eter språken). och hvilken vid til::älle drifver sitt folk i härnad både mot freammande och infödingar, om ej för annat, dock för att bemäktiga s!g slafvar att sälja: att sälja åt de policerade, hvilke å sin sida, för att bekomma sådane, ofta uppmuntra öcknarnes patriarker till menniskojsgt. Sådana stammar äro således icke mer egantiigen vilda, utan, i och med ett mer eller mindre utbildadt och huru som kelst benämndt kanvälde, redan inkommet på den vanslägtade civilizationsbana, hvarom vi tala, och hvars sjukdom behöfver läkas. Ingenting är sålsdes angslägnare, än att skilja civiiisationen sjolf ifrån dess slagg och vanarter; hvilket är desto vigtigare, som 2å mycket, af hvad nu kallas civilisation, tilitör denna slagg. Underbarast är du Haldes anmärkning om Formosas folk, då han berättar dem icke utöfva någon enda religionshandling, icke hafva bönens bruk ocs ingen gudadyrkan eza. Att hans utsaga härom ej kan vara understucken, ser man deraf, att det skulle hafva varit elldeles stridande emot hans intresse, såsom sjelf en man af religion, att dikta dylikt på menniskor, om hvilka han derjemte yttrar så mycket berömligt och hvilkas visdom han vitsordar; då goda egenskaper af så högt slag väl måste synas bonom omöjliga utan i föjd af någon dyrkan. Att dessa vildar hafva gudsfruktan i själ och bjerta, eller en inre religissitet, kunna vi väl också ej sätta i fråge. Förmodligen tillhöra de samma race, som vi förut hört omtalas på Madjikosima och Lienkeuöarne; hvilken torde stå i uråldrig frändakap tiil de förste japaneserne och de många andra på åtskilliga Söderbafsöar förekommande fragmenterna a? en hemligbetsfull; till större delen förgången ätt. Japans äldsta kult, Sintolärar, och hvilken äonu der hålle: ä helgd vid sidan af den yvagre, är utan beläter. Missionären kan icke för sig förklara gåtan af de inföddes tillstånd på Taiwan, utan att antaga, det på en okänd väg christeadom af ålder konemit till dem. När holländarne i sjuttonie seklet anlände tiil! ön, skola de hafva apptäckt stycken, liknaade lemningar af andaktsböcker. Någre formosaner skulla bafva känt treenigheten och döpelsen, men utan att. bez2zna den sednare. Vi anmärka endast, att ora . christendom verkligen blifzit iaförd och här slagit! rot till en grad, som fordrats för at gifva folkat den : karakfer, bvarom du Halde talar, så är det likväl: obegripligt, ati loke ebristna kyrkobruk och isynner: het bösen dar skulle hafra något bibehåll!t sig.n (Införes på begäran.) Meda anledaing af en artikel i St. Kopparbergs äns tidalng. reproducerad i Aftonblauet för d. 27 sistl. December, anser jag mig skyldig att, i hvad: lensamma rörer mig, inför allmänheten afgifva föl-l ande sanningsenliga förklaring. Då jeg, på eget egifsande, förl. hösttermin förordnades till duplisant i apologistklåssen vid högre lärdomsskolan i 2hlun, skedde detta utan några andra löften och : örhoppningar om lön, än de, som grundade sig på lev. Eph. hos Kongl. Maj:t gjorda hemställan om öneanslag för ifrågavarande befattning, och hvilkas vöjliga felslående icke af mig förbisågs; icke eller anehö!l mitt förordnande något, som det af Kop arbergs tidning kallas, mycket lofvand-, härom. hura nu ofvannämnde af Eph. gjorda hemställan FE f Korg! Maj:t, i följd af bristande tillgångar för ärvarande afeloss, har jag likväl a!drig, hvilket dock ? nämnde artikels innehål skulle kunna förmodeas, rt någon klagan eller ens baft fog att klaga öfver vikna förhoppningar, eller stiftsstyrelsens bristande ård om de ligre och mest behöfvande skollirarnes löning, hviltet jag, till undvikande af ala missdniozar, härmed, får offentligen förklara. Fahlun la . 9 Febr. 1842. Jor. Wågberg. Kanet (sE-V