barmonisk, lastbar och osäll genom bildning, alle-
nast den går sin rätta väg. Det måste således
samhället hafva skett en falsk utveckling: ett för
menniskan fremmande och fiendtligt element mås:e
hafva inkommit, och hvilket medfört social sjukdom.
Detta tillkomna bör vara allra farligast, ifall det sä-
ger om sig sjelf, och får denna sägen trodd, ett det,
i stället för att oupphörligt fortplanta sjukdomen,
utgör just ett vilkor för helsin. Och det säger så.
Man missförstår helt och kållet min framställning,
om man, på grund af den bättre dager, hvari j-g
tvungits att se jordens vilda folkslag, tror mig icke
erkänna läran om ett i menniskoslägiet groende för-
derf, ett syndafall: tvertom bar jag på flera ställen
i det föregående yttrat min öfrertygalse om des till-
varo. Men jeg ser syndafaliets stera fenomener på
andra punkter i samhället, än man vant aig ait be-
gripa dem; och des är emedan jag hilllt angelig-
nare att söka bidraga till minskniog af dena verklige
sjukdomen än af den diztade, som jag företagit mig
att skrifva härom. Likaså cjupt bedrar man sig,
om man tror meningen vara, att söka förorda en
återgång till vildarnes hela lefoadssätt och tillstånd.
Men det är min tanke, att bildning ken qvarstå ock
ännu mycket kraftigare fortså, ju mera den befrias
ifrån det ohelsosamma tillkomna: och derföre är ep
blick på dessa bvildar icke blott angenäm och vac-
ker, utan vigtig för oss, emedan i vår mot fulländ-
ning sträfvacde bildning det mål måste sättas till
hufvudsak, att, med förkastende af allt det falska I
utvecklingen, vinna den stora inre lagligheien och
lyckan, som Guds hand — efter hvad vi se hos dessa
barnsliga folk — gifrer mennviskorna stt ega på för-
sta trappsteget ut i verlden; men vinna dea i kar-
moni med utvecklingen sjelf.
Kanske påminner maa oss, att icke alla vildar vi-
sat sig så fromma och älskvärda. Resande träffa
någon gång dem, som, äfven vid första besöket,
emottaga fremlingar illa, och som inbördes rass
grymt. Men det vore för vetenskapen nyttigt att få
uppgifret, om en enda stam af denna hal: finnes,
den der icke redan står under en liten kan (namnet
på det synliga öfverhufvudet, med icke af folket sjelt
gifven, utan sjeiftagen myndighet, biter om eter
språken). och hvilken vid til::älle drifver sitt folk i
härnad både mot freammande och infödingar, om ej
för annat, dock för att bemäktiga s!g slafvar att
sälja: att sälja åt de policerade, hvilke å sin sida,
för att bekomma sådane, ofta uppmuntra öcknarnes
patriarker till menniskojsgt. Sådana stammar äro
således icke mer egantiigen vilda, utan, i och med
ett mer eller mindre utbildadt och huru som kelst
benämndt kanvälde, redan inkommet på den van-
slägtade civilizationsbana, hvarom vi tala, och hvars
sjukdom behöfver läkas. Ingenting är sålsdes angs-
lägnare, än att skilja civiiisationen sjolf ifrån dess
slagg och vanarter; hvilket är desto vigtigare, som
2å mycket, af hvad nu kallas civilisation, tilitör
denna slagg.
Underbarast är du Haldes anmärkning om Formo-
sas folk, då han berättar dem icke utöfva någon
enda religionshandling, icke hafva bönens bruk ocs
ingen gudadyrkan eza. Att hans utsaga härom ej
kan vara understucken, ser man deraf, att det skulle
hafva varit elldeles stridande emot hans intresse,
såsom sjelf en man af religion, att dikta dylikt på
menniskor, om hvilka han derjemte yttrar så myc-
ket berömligt och hvilkas visdom han vitsordar; då
goda egenskaper af så högt slag väl måste synas bo-
nom omöjliga utan i föjd af någon dyrkan. Att
dessa vildar hafva gudsfruktan i själ och bjerta, el-
ler en inre religissitet, kunna vi väl också ej sätta
i fråge. Förmodligen tillhöra de samma race, som
vi förut hört omtalas på Madjikosima och Lienkeu-
öarne; hvilken torde stå i uråldrig frändakap tiil de
förste japaneserne och de många andra på åtskilliga
Söderbafsöar förekommande fragmenterna a? en hem-
ligbetsfull; till större delen förgången ätt. Japans
äldsta kult, Sintolärar, och hvilken äonu der hålle:
ä helgd vid sidan af den yvagre, är utan beläter.
Missionären kan icke för sig förklara gåtan af de
inföddes tillstånd på Taiwan, utan att antaga, det
på en okänd väg christeadom af ålder konemit till
dem. När holländarne i sjuttonie seklet anlände tiil!
ön, skola de hafva apptäckt stycken, liknaade lem-
ningar af andaktsböcker. Någre formosaner skulla
bafva känt treenigheten och döpelsen, men utan att.
bez2zna den sednare. Vi anmärka endast, att ora .
christendom verkligen blifzit iaförd och här slagit!
rot till en grad, som fordrats för at gifva folkat den :
karakfer, bvarom du Halde talar, så är det likväl:
obegripligt, ati loke ebristna kyrkobruk och isynner- :
het bösen dar skulle hafra något bibehåll!t sig.n
(Införes på begäran.)
Meda anledaing af en artikel i St. Kopparbergs
äns tidalng. reproducerad i Aftonblauet för d. 27
sistl. December, anser jag mig skyldig att, i hvad:
lensamma rörer mig, inför allmänheten afgifva föl-l
ande sanningsenliga förklaring. Då jeg, på eget
egifsande, förl. hösttermin förordnades till dupli-
sant i apologistklåssen vid högre lärdomsskolan i
2hlun, skedde detta utan några andra löften och :
örhoppningar om lön, än de, som grundade sig på
lev. Eph. hos Kongl. Maj:t gjorda hemställan om
öneanslag för ifrågavarande befattning, och hvilkas
vöjliga felslående icke af mig förbisågs; icke eller
anehö!l mitt förordnande något, som det af Kop
arbergs tidning kallas, mycket lofvand-, härom.
hura nu ofvannämnde af Eph. gjorda hemställan FE
f Korg! Maj:t, i följd af bristande tillgångar för
ärvarande afeloss, har jag likväl a!drig, hvilket dock
? nämnde artikels innehål skulle kunna förmodeas,
rt någon klagan eller ens baft fog att klaga öfver
vikna förhoppningar, eller stiftsstyrelsens bristande
ård om de ligre och mest behöfvande skollirarnes
löning, hviltet jag, till undvikande af ala miss-
dniozar, härmed, får offentligen förklara. Fahlun la
. 9 Febr. 1842. Jor. Wågberg.
Kanet
(sE-V