med de läckraste rätter, dem ingen grefve skulle
hafva försmått. Frans tog flitigt för sig och
väntade icke tills han blef frågad. Då han var
mätt, sade han:
cErt kök är, som jag ser, försedt med alle-
handa goda saker; är er källare i lika godt
skick, så får jag riktigt Iof att berömma er hus-
hållsinrättning.
Riddaren vinkade nu åt sin munskänk. Denne
fyllde genast välkomstbägaren med det vanliga
bordvinet och räckte den åt sin herre, som der-
uti drack gästens skål och i ett drag tömde den
stora bägaren ända till botten. Derpå gjorde
äfven Frans sin värd ärligt besked; men då
denne frågade:
Käre främling, hvad säger ni om det bär vi-
net?, svarade han:
cJag säger att det är dåligt, i fall det skall
vara af det bästa, som finnes i er källare. Skall
det deremot vara af det sämsta, så är det myc-
ket bra.n
aJag märker att ni förstår er på vin, sade
riddaren; iTheobald, skaffa hit af det bästa fatet,
Munskänken frambar nu ett stop kestligt vin,
och då vår vän hade smakat på det, sade kan:
Detta kallar jag vin som duger; wvi vilja
blifva vid detta bär.
Riddaren befallde nu fram ett stort krus af
det rara vinet, drack med sin gäst, så att han
blef munter och glad och började tala om. sina
fälttåg, huru han varit med i slaget vid Vene-
dig, huru han genombrutit skansar och slagtat
de wälska-skarorna, såsom man slagtar en får-
skock. Vid denna berättelse råkade. han i en
sådan krigisk entusiasm, att. han började med
förskärarknifven nedsabla flaskor och glas, svängde
den slutligen som en lans och ryckte sin bords-
kamrat så nära inpå lifvet, att denne började
frukta för näsa och ören. (Forts. följer.)