ligt, om jag trodde att han kunde bli igenkänd
af någon, på det afstånd vi då befunno oss. Jag
sade honom, att det var omöjligt. Icke desto
mindre fortfor han att ofta och oroligt upprepa:
Jag hoppas att de icke se mig, och bad mig
enträget att lätta gondolen. Då föll det mig
först in, att hans beslut att följa mig hadeiför-
hastande blifvit fattadt, och att han nu fruktade
att någon af hans anhöriga skulle upptäcka ho- js
nom i denna vådliga höjd. Jag frågade honom l
derföre, om han bodde i Hoxton, hvartill han
jakade, jemte det han enträget förnyade sin be-
gäran, att flera sandpåsar måtte tömas.
Detta var imedlertid icke möjligt i anseende
till gondolens höjd, vindens riktning och hafs-
kustens närhet; men min följeslagare var döf
för dessa skäl. Han yrkade, att vi skulle gå
högre, och då jag vägrade att aflasta flera sand- .
påsar, tog han af sig hatt, rock och väst och !:
kastade dem öfver bord.
Hurra! det lättade litet! jublade han; men
det är ändå icke nog,, och han började att lossa
på sin halsduk.
,Nensensl, sade jag; ingen kan igenkänna er,
min hedersvän, på ett sådant afstånd — ej en
gång med teleskop.
Gör er icke för säker på det,, sade han me-
kaniskt; de hafva skarpa ögon vid Miless.
Hvar ?
På Miless dårhusl!
Rättvisa himmel! — hans ord träffade mig som !
en åskstråle. Jag satt i den vanskliga gondolen
— åtminstone en engelsk mil från jorden — till-
sammans med en vansinnig! Faran af min be-
lägenhet nästan beröfvade mig för ett ögonblick
mina egna sinnens bruk. En plötslig nyck —
ett påkommande anfall af galenskapen — den
minsta rörelse, kunde sända oss inom ett ögon-
blick till evigheten. Imedlertid upprepade den van-
sinnige beständigt sitt högre, högre, högre!: och
klädde af sig alla sina kläder, i det han förtrod-
de hvarje persedel åt vindarna. Öfsertygelsen
om det fåfänga af en motsägelse, eller snarare
fruktar, att en dylik endast skulle väcka hans
vrede och uppreta honom, förmådde mig att bi-
bebålla tystnad under dessa operationer; men
döm om min fasa, då ban, efter att hafva ka-
stat strumporna öfver bord, sade: vi äro ännu
icke högt nog — 49,000 mil — en af oss må-
ste kasta den andre öfver bord.s Att försöka
beskrifva mina känslor vid detta hans tallär få-
fängt. Icke endast det fasansvärda, utan ock
det så högst egna och utomordentliga i min
ställning törvirrade mig; ty fantasiens vildaste
drömmar, nattens mest förfärande inbillningar
hade aldrig försatt mig uti en så förtviflad be-
lägenhet. Den var förfärlig — förfärlig! Ord,
böner, motsägelser — allt var fåfängt, och mot-
stånd skuile endast tjenat till att förstöra Oss.
Jag hade hellre velat befinna mig:obeväpnad uti
en amerikansk ödemark, öga mot öga med en
af dess vildar! Och nu såg jag, utan att våga
röra en hand, huru fånen kastade den ena ef-
ter den andra af sandpåsarne ut i rymden och
erfor den snabba verkan af denna manöver, ty
allt högre och högre steg balongen med en oer-
börd fart: Upp, upp, upp bar:det, högre än
jag någonsin vågat tänka mig; jorden var för-
svunnen för mina ögon, och intet annat än de
breda skyarna sväfvade nedunder oss! Verlden
var icke mera till för min åsyn; och den van-
sinnige var ändå missnöjd med vår långsamhet
och började återigen att knota.
Har ni hustru och barn? frågade han plöts-
ligt.
Instinktmässigt svarade jag, med en förlåtlig
osanning, att jag vore gift ech hade fjorton barn
att försörja!
Ha! ha! hal skrattade dåren vildt, och blixten
ur hans öga genomfor mergen i mina ben: Jag
har trehundra hustrur och fyratusen barn; och
om icke gondolen varit hälften för tung, hade
jag vid detta laget varit bemma hos dem.
Och hvar bo de? frågade jag hastigt, ange-
lägen om att vinna tid.
I miånan, skrek galningern; och bara jag
länsat farkosten skall jag vara der i rappet.
Jag hörde icke mera, ty plötsligen böjde han
sig närmare, kastade sin arm omkring min
hropp, och — — —
Beklagligen slutar originalets beskrifning på
detta ställe, och vi kunne således icke redogöra
för, huru balongen och luftseglaren åter Jyckli-
gen kommo ned till jorden, och den sednare
kunde omförmäla detta äfventyr. Somliga tro,
att det hela är en poetiskt djerf och skakande
imagination af den talangfulle Thomas Hood,
som för närvarande är utgifvare af The montbly
magazine, och i sådant fall lärer få medgifvas,
att en flykt af inbillningen sällan stigit högreän
denna. :
-— mm rg RV
AL
— Om DET SANNA NÖJET. Measkliga nöjen
kunna endast vinnas genom menskligt arbete. Få veta
kanske huru sannt detta är. Ett lättjefullt och syss-
Jolöst lif anses, oaktadt all den hjelp nöjen kunna
gifva, icke vara lyckligt, oeh detta helt enkelt der-
före att Försynen skapat oss i ändamål att vi skulle