hans skuldror ändå skulle få betala kalaset, öf-
vergick hans pultroneri till ett slags djerihet.
Herre, sade han, ni ser att hällregnet bar
gjort mig så våt som om jag simmat öfver We-
ser; laga deriöre att jag för utbyta mina våta
kläder emot torra och lät sedan framsätta något
till mats jemte ett krus väl kryddadt öl, som
fördrifver feberskakningen ur mina nerfver; se-
dan skall jag nog bli väl till mods., — Räått
så, svarade Ridaaren, gif befallning om hvad ni
önskar och bete er här som vore ni her:e i htset
Frans lät betjena sig som en pascha och som
han visste att käpprapp väntade honom på slu-
tet, så ville han också förtjena dem. Han äg-
gades och retades på mångfaldigt vis med: be-
tjenterna, som voro sysselsaita omkring honom;
det kommer ändå, tänkte han, på en och samma
räkning. — Den här tröjan, sade han, pär ju
gjord åt en istermage, ge mig en annan, som
sitter nättare efter lifvet. — De här tofflorna
klämma mig, jag miste ha ett par större. —
Det här kråset är ju styft som ett bräde och
rifver mig på hakan; skaffa hit ett annat som
faller sig mjukare och smidigare, och som icke
är doppadt i så tjock stärkelse.
Herrn i huset visade alldeles icke ringaste
missnöje öfver denva Bremarens frimodighet,
fastmer manade: han på sina tjenare att flinkt
uträtta hvad dem blefve anbefalldt och bannade
dem för deras långsamhet, kallande dem stym-
pare och lymlar, som icke förstodo att rätt passa
upp på en resande.
Då bordet var dukadt, satte sig värden och
gästen, låtande begge ölkruset väl smaka sig.
Straxt derpå frågade den förre hvad den sednare
önskade till qvällsvard och denne svarade:
Låt bära in hvad ni har, så får jag se; Om
ni eger ett välbeställdt kök.
Genast visade sig kocken och fullsatte bordet