per någon främmande ifrån sig utan stryk. Jag
vill på förhand underrätta er derom så att ni
icke må bli öfverraskad om han vid afskedet
ger er litet på pälsen.,
Att för en portion varm soppa och en bägare
vin ge sin rygg till pris för en bastonad är väl
icke i hvars och ens smak, ehuruväl en hop
snyltgäster och talrikslickare här i verlden låta
villigt snäsa sig, och af rika öfvermodiga menni-
skor gerna fördraga all upptänklig smälek om
endast deras gom blir kittlad. Franz betänkte
sig en stund och var obeslutsam hvad han skulle
göra. Andtligen beslöt han sig till att försöka äf-
ventyret. ,Hvad skillnad är det väl,, sade han för
sig sjelf bom min rygg blir mörbultad här mot bon-
dens hårda golf eller af riddar Brunkhorst? Denna
friktion skall väl fördrifva febern som nog skall
infinna sig, så vida jag icke får torka de våra
kiäderna. — Han gaf hästen sporrarna och an-
lände snart till porten af eit gammalt slott i
forngöthisk byggnadsstil. Temligen hårdt klap-
pade han på dea jernbeslagna porten och ett
lika så tydligt: Hvem är der? skallade emot
honom inifrån. För den frusna passageraren kom
portvaktarinqvisitionens passageceremoniel lika så
olägligt som vakt- och tullbesökaredespotismen
för resande i våra dagar, hvilka sucka och svärja
vid stadsportar och bommar. Imedlertid måsie
han foga sig efter det här gällande bruket och,
till dess portvaktaren återvände, tåligt afvakta,
antingen menniskovännen i slottet vore vid lyn-
ne att prygla en gäst eller ock anvisa honom
ett nattiäger under bar himmel. :
Den gamla borgens egare hade från sia ung-
dom varit en rask krigsman i kejsarens här, tje-
nat under dena tappre Georgs af Fronsberg ba-
når och anfört en trupp fotfolk i kriget mot
Venedig. . Nu hade han satt sig i ro på sitt
slott, hvarest han, för att försona de fordna fält-