Lancelot skall just nu få audiens hos kun-! gen, a!bröt Ramsay. Då skall hemligheten af! er härkomst afslöjas. Äro omständigheterna sådana som jag anar, så kastar jag mig genast till monarkens fötter och anhåller om er hand. Kuhgen älskar mig. På hans ord och på min fars bifall är då icke alt tvifla. Just i detta ögonblick hördes från den närbelägna slottsgården ett: förfärligt tamult. Man hörde? tydligt, ö:ver alla andra, en tjenares röst som ropade: —Fram med Lordernas hästar! Hans Maj:t har redan jidit sin väg., : John Ramsay och Flora ilade till trädgårds-, porten. Konungens svit, hvaribland grefven af! Gowrie befann sig, störtade ut ur stallet. i Förlåt, mina herrar, att jag kom att uppe-:; hålla er, ropade värden lifligt. Se så, ut med. hästarna, karlar, fort ut med dem! Skynda er, mina tjexare, — eller skall jag komma er till hjelp. : Om j sporren hästarna dugtigt, så hinnen j snart upp kungen, fortfor han, vänd till Hofherrarma. Jag skulle Vara otröstlig om j för min skull finge förebråelser. : Denna scen tilldrog sig icke långt ifrån portvaktarstugan, der glasmästar Youtg och portvaktaren stodo utanför dörren. 3. Mina herrärb ropade den förstnärande, kungen är ännu qvar i slottet; han har icke ridit derifrån. Hvad pratar dea der hunden ? sade grefven af. Govrie vred. Han känner icke kungen eller också har han någon afsigt med sit! pistå ende, Hör hit, portvaktare! Icke sannt — du såg ju kungen rida ut gerom porten ?, Hm .... sade denne i det han med begge händerna vände och kramade sin aftagna hatt. Jag här icke rört mig af stället och det oaktadt har jag icke sett Hans Maj:t rida härifrån. Men då Mylord säger det, så skall det väl vara