Lancelot skall just nu få audiens hos kun-!
gen, a!bröt Ramsay. Då skall hemligheten af!
er härkomst afslöjas. Äro omständigheterna så-
dana som jag anar, så kastar jag mig genast till
monarkens fötter och anhåller om er hand. Kuh-
gen älskar mig. På hans ord och på min fars
bifall är då icke alt tvifla.
Just i detta ögonblick hördes från den närbe-
lägna slottsgården ett: förfärligt tamult. Man hör-
de? tydligt, ö:ver alla andra, en tjenares röst som
ropade: -
—- Fram med Lordernas hästar! Hans Maj:t har
redan jidit sin väg., :
John Ramsay och Flora ilade till trädgårds-,
porten. Konungens svit, hvaribland grefven af!
Gowrie befann sig, störtade ut ur stallet. i
Förlåt, mina herrar, att jag kom att uppe-:;
hålla er, ropade värden lifligt. Se så, ut med.
hästarna, karlar, fort ut med dem! Skynda er,
mina tjexare, — eller skall jag komma er till
hjelp. :
Om j sporren hästarna dugtigt, så hinnen j
snart upp kungen, fortfor han, vänd till Hof-
herrarma. Jag skulle Vara otröstlig om j för
min skull finge förebråelser. :
Denna scen tilldrog sig icke långt ifrån port-
vaktarstugan, der glasmästar Youtg och port-
vaktaren stodo utanför dörren. 3.
Mina herrärb ropade den förstnärande, kun-
gen är ännu qvar i slottet; han har icke ridit
derifrån.
Hvad pratar dea der hunden ? sade grefven
af. Govrie vred. Han känner icke kungen el-
ler också har han någon afsigt med sit! pistå
ende, Hör hit, portvaktare! Icke sannt — du
såg ju kungen rida ut gerom porten ?,
Hm .... sade denne i det han med begge
händerna vände och kramade sin aftagna hatt.
Jag här icke rört mig af stället och det oak-
tadt har jag icke sett Hans Maj:t rida härifrån.
Men då Mylord säger det, så skall det väl vara