sitt gina jordstycke att påråkna till lifsuppehålle och ingenting kan förtjena med främmande arbete, då hela hans tid, såsom merendels är fallet, upptages af dagsverken vid den så kallade herregården. Också händer det oftare, att torpare, än att lägenhetsinnehafvare, komma utaf sig. Men man synes hysa en viss miskundsamhet med de förre, och en viss ofördragsamhet med de sednare. Jag kan ej förklara orsaken dertill; men det liksom amar mig, att mången, kanske medvetslöst, heldre lider den, som böjt sitt hufvud under främmande ok, än den, som sökt resa sig ur stoftet, under känslan af en vaknande sjelfständighet. Jag har ingen förkärlek för den ena eller den andra; men jag önskar, att räff må vederfaras alla; och rätt påstår jag det vara, att den fattige får köpa det lilla jordstycke, han mäktar betala, lika fritt som den rike köper det stora. Huru det köpta sedermera skötes, det beror blott och bart på köparens större eller mindre duglighet. Denna åter mätes, icke efter förmögenhet, utan efter personlighet. Det är icke exempellöst, att den rike slutat som fattighjon, eller att den fattige arbetat sig upp till rikedom. Men utan friheten att förvärfva egendom af hvad slag och hvad storlek som helst, i den mån man vunnit förmögenhet dertill, skall all förkofringshog upphöra och all arbetskraft aftyna. Eller hvartill skulle väl jordbruksarbetaren använda ett litet kapital, när han i sin anletes svett samlat det, om ieke till inköp af en deremot svaramde jordlägenhet? Såsem egentlig kapitalist kan han omöjligen uppträda, emedan han dertill eger hvarken skicklighet eller nog stort kapital. Några inrättningar finnas här icke, uti hvilka sådane mindre kapitaler skulle kunna ipsättas och, med full säkerhet, blifva stående. Sparbankerna må dertill vara tjenlige för vissa städer; men det vore en orimlighet att anse dem ikunna begagnas af hela dem jordbrukande ar:betsklassen på landet. ; Denna talrika folkklass har således ingen annan utväg, än att lägga sina små kapitaler i lika små jordstycken. Vanligtvis har icke eller den fattige något kärare syftemål för sin flit och sin sparsamhet, än att en gång komme i den lyekliga belägenhet, att kunna luta sitt hufvud under sitt eget tak. Den, som vill beröfva honom: möjligheten att ernå denna belöning för tunga mödor och försakelser, vill hos honom qväfva den verksamhetsanda, somsdrifver honom att söka ett säkert fotfäste på jorden, såsom första steget till förbättring: i hans öfriga vilkor. Men denna anda, en gång vaknad, låter ej qväfva sig. Det är ingenting mer och ingenting mindre, än sjelfva menniskan, sjelfva personligheten, som stått upp ur sin dvala och fordrar ut sin medfödda rätt öfver jordklumpen. Och just häromkring är det, som den förevarande frågan egentligen vrider sig. Det är icke den döda jordens styckning man fruktar, utan de: lefvande personligheternas förökning. Man vågar icke träda dem rakt på lifvet med förbud mot äktenskapet; men man tror sig kunna motverka fortplantningen, genom förbud för den fattige att skaffa sig hus och hem. -Märkvärdigast är, att under det man på ena sidan framställer folkökningen såsom det klaraste bevis på ett lands fortskridandei välstånd, låter man den på en annan sida framträda såsom ett fasansvärdt spöke. Man har kallat spöket pauperism: och detta namn har blifvit ord och lösen för allt hvad förskräckelse heter. Jeg, för min del, tror mindre på Malthus, som skrämt de lärda för öfverbefolkning, än på Gud, som sagt till: lärda och olärda: växer till och föröker eder; och för spöken känner jag platt in-; gen rädsls. i min ungdom hörde jag omtalas ett spöke, som kallades. frihet och jemnlikhet. Det gjorde mysket buller den tiden, men har gålt i det tysta längesedan. Hvad det förde fram af sanning och af rättvisa, står döek qvar ännu, och skall evigt stå qvar, emedan sanning och rätt aldrig förgås. Så spökar äfven pauperismen en stand, och vandrar i sinom tid all verlderes väg. Men detta ord betecknar en sak, hvars betydelse är helt annan, än den man i allmänhet fäster dervid. Förstår man rätta grundtonen i hvad den närvarande tiden kallar pauperism ; så märker man deri, icke den fattiges lystnad efter allmosor, utan hans lystnad efter den frihet i bruket af arbetskraft och den rättvisa i vilkoren för snvändandet af arbetets lön, hvarpå han, såsom menniska, äger obestridliga anspråk. Söker man med sofismer gäcka dessa anspråk, vill man förneka personlighetens allmänpa rätt till inre och yttre förkofran, då kan pauperismen i en framtid blifva fruktansvärd. Låter man deremot en god sak hafva sin gång, lägger man inga hinder i vägen för den fattige arbetarens tillväxt i vett och i välstånd, så kan man med lugn se folket förökas och, oförfärad, afbida den dagbräckniog, då spöket försvinner. När ljuset kommer, skall man erfara, att hvad som förut varit kaotiskt och grumligt, antagit ett ordnadt och redigt skick, och att öfvergången varit lättast och bäst, der den fått ledas af a nn helsning, strök upp sina mustascher, hostade och började med hög stämma följande tal: i atnavdÄnR At me KT Hansa ld nah Poe