sitt gina jordstycke att påråkna till lifsuppehål-
le och ingenting kan förtjena med främmande
arbete, då hela hans tid, såsom merendels är
fallet, upptages af dagsverken vid den så kalla-
de herregården. Också händer det oftare, att
torpare, än att lägenhetsinnehafvare, komma ut-
af sig. Men man synes hysa en viss miskund-
samhet med de förre, och en viss ofördragsam-
het med de sednare. Jag kan ej förklara orsa-
ken dertill; men det liksom amar mig, att mån-
gen, kanske medvetslöst, heldre lider den, som
böjt sitt hufvud under främmande ok, än den,
som sökt resa sig ur stoftet, under känslan af
en vaknande sjelfständighet.
Jag har ingen förkärlek för den ena eller den
andra; men jag önskar, att räff må vederfaras
alla; och rätt påstår jag det vara, att den fat-
tige får köpa det lilla jordstycke, han mäktar
betala, lika fritt som den rike köper det stora.
Huru det köpta sedermera skötes, det beror
blott och bart på köparens större eller mindre
duglighet. Denna åter mätes, icke efter förmö-
genhet, utan efter personlighet. Det är icke
exempellöst, att den rike slutat som fattighjon,
eller att den fattige arbetat sig upp till rikedom.
Men utan friheten att förvärfva egendom af hvad
slag och hvad storlek som helst, i den mån man
vunnit förmögenhet dertill, skall all förkofrings-
hog upphöra och all arbetskraft aftyna. Eller
hvartill skulle väl jordbruksarbetaren använda
ett litet kapital, när han i sin anletes svett sam-
lat det, om ieke till inköp af en deremot sva-
ramde jordlägenhet? Såsem egentlig kapitalist
kan han omöjligen uppträda, emedan han der-
till eger hvarken skicklighet eller nog stort ka-
pital. Några inrättningar finnas här icke, uti
hvilka sådane mindre kapitaler skulle kunna ip-
sättas och, med full säkerhet, blifva stående.
Sparbankerna må dertill vara tjenlige för vissa
städer; men det vore en orimlighet att anse dem
ikunna begagnas af hela dem jordbrukande ar-
:betsklassen på landet. ;
Denna talrika folkklass har således ingen an-
nan utväg, än att lägga sina små kapitaler i li-
ka små jordstycken. Vanligtvis har icke eller
den fattige något kärare syftemål för sin flit och
sin sparsamhet, än att en gång komme i den
lyekliga belägenhet, att kunna luta sitt hufvud
under sitt eget tak. Den, som vill beröfva ho-
nom: möjligheten att ernå denna belöning för
tunga mödor och försakelser, vill hos honom
qväfva den verksamhetsanda, somsdrifver honom
att söka ett säkert fotfäste på jorden, såsom för-
sta steget till förbättring: i hans öfriga vilkor.
Men denna anda, en gång vaknad, låter ej
qväfva sig. Det är ingenting mer och ingen-
ting mindre, än sjelfva menniskan, sjelfva per-
sonligheten, som stått upp ur sin dvala och for-
drar ut sin medfödda rätt öfver jordklumpen.
Och just häromkring är det, som den före-
varande frågan egentligen vrider sig. Det är
icke den döda jordens styckning man fruktar,
utan de: lefvande personligheternas förökning.
Man vågar icke träda dem rakt på lifvet med
förbud mot äktenskapet; men man tror sig kun-
na motverka fortplantningen, genom förbud för
den fattige att skaffa sig hus och hem. -Märk-
värdigast är, att under det man på ena sidan
framställer folkökningen såsom det klaraste be-
vis på ett lands fortskridandei välstånd, låter
man den på en annan sida framträda såsom ett
fasansvärdt spöke. Man har kallat spöket pau-
perism: och detta namn har blifvit ord och lö-
sen för allt hvad förskräckelse heter. Jeg, för
min del, tror mindre på Malthus, som skrämt
de lärda för öfverbefolkning, än på Gud, som
sagt till: lärda och olärda: växer till och förö-
ker eder; och för spöken känner jag platt in-;
gen rädsls. i min ungdom hörde jag omtalas ett
spöke, som kallades. frihet och jemnlikhet. Det
gjorde mysket buller den tiden, men har gålt i
det tysta längesedan. Hvad det förde fram af
sanning och af rättvisa, står döek qvar ännu,
och skall evigt stå qvar, emedan sanning och
rätt aldrig förgås. Så spökar äfven pauperismen
en stand, och vandrar i sinom tid all verlde-
res väg. Men detta ord betecknar en sak, hvars
betydelse är helt annan, än den man i allmän-
het fäster dervid. Förstår man rätta grundto-
nen i hvad den närvarande tiden kallar paupe-
rism ; så märker man deri, icke den fattiges lyst-
nad efter allmosor, utan hans lystnad efter den
frihet i bruket af arbetskraft och den rättvisa i
vilkoren för snvändandet af arbetets lön, hvar-
på han, såsom menniska, äger obestridliga an-
språk. - Söker man med sofismer gäcka dessa an-
språk, vill man förneka personlighetens allmän-
pa rätt till inre och yttre förkofran, då kan
pauperismen i en framtid blifva fruktansvärd.
Låter man deremot en god sak hafva sin gång,
lägger man inga hinder i vägen för den fattige
arbetarens tillväxt i vett och i välstånd, så kan
man med lugn se folket förökas och, oförfärad,
afbida den dagbräckniog, då spöket försvinner.
När ljuset kommer, skall man erfara, att hvad
som förut varit kaotiskt och grumligt, antagit
ett ordnadt och redigt skick, och att öfvergån-
gen varit lättast och bäst, der den fått ledas af
a nn
helsning, strök upp sina mustascher, hostade och
började med hög stämma följande tal:
i atnavdÄnR At me KT Hansa ld nah Poe