RRENO REROOOEOROOROUOOKOOSRRRORORORROSRRERRRRRRR mer! som sjelfva verkligheten en gång ej skulle kunna motsvara. E Den stora dagen var ändtligen inne. Majsolen strålade klar och herrlig ned på detsköna Vikinganäs, och foglarne uppstämde glada chörer till dagens ära. Hela huset var smyckadt med festliga krensar, och öfverallt syntes glada, nyfikna ansigten; alla hade iklädt sig högtidsdrägt, hvar och en skröt med de utsöktaste buketter; trädgård och orangeri voro nära plundrade. Ingen syntes likväl mera belåten än öfversten sjelf, som man hela morgonen sett uti mycken verksamhet. Klockan tio förmiddagen hade värden låtit tillsäga sina gäster att samlas i stora salen; alla afbidade otåligt tornklockans slag, hvarefter trumpetsignalen hördes som Vanligt Jag åtföljde de trenne bröderna, hwilka alla i lysande uniformer, unga och vackra, sågo ut som brudgummar. Salen var klädd med. grönt och emellan trofeerna hängde rika kransar af hvita och gredelina syrener. I högsätet satt öfyersten uti sin kaårmstol, och vid hans sida var en mindre, på hvilken-Ildegert i sin bländande hvita skrud var placerad. Ett lätt moln af oro hvilade på den sköna pannan och hon nedslog rodnande sina ögon så snart hon mötte en spejande blick. På hennes venstra sida hade jag fått min plats; på andra sidan om öfversten satt församlingens pastor, och derefter Jarlen Sigge, som kastade triumferande blickar på mig och de t enne bröderna, åt hvilka man anvist trenne stolar midt emot far och dotter. Framför öfversten sågos på bordet tre ofantligt stora och gammalmodiga silfverbägare, med sina granna lock, och rundt omkring dem stodo de dyrbara dryckeshotnen och förgylda silfverkanrorna, fyllda med vin, mjöd och öl. På båda sidor om dörren voro smäsvenner och en del af husets tjenande personal. Trumpeten hördes åter, Öfversten gjorde en lätt