RRENO REROOOEOROOROUOOKOOSRRRORORORROSRRERRRRRRR
mer! som sjelfva verkligheten en gång ej skulle
kunna motsvara. E
Den stora dagen var ändtligen inne. Majsolen
strålade klar och herrlig ned på detsköna Vikinga-
näs, och foglarne uppstämde glada chörer till dagens
ära. Hela huset var smyckadt med festliga kren-
sar, och öfverallt syntes glada, nyfikna ansigten;
alla hade iklädt sig högtidsdrägt, hvar och en skröt
med de utsöktaste buketter; trädgård och orangeri
voro nära plundrade. Ingen syntes likväl mera be-
låten än öfversten sjelf, som man hela morgonen
sett uti mycken verksamhet. Klockan tio förmid-
dagen hade värden låtit tillsäga sina gäster att sam-
las i stora salen; alla afbidade otåligt tornklockans
slag, hvarefter trumpetsignalen hördes som Vanligt
Jag åtföljde de trenne bröderna, hwilka alla i ly-
sande uniformer, unga och vackra, sågo ut som
brudgummar. Salen var klädd med. grönt och e-
mellan trofeerna hängde rika kransar af hvita och
gredelina syrener.
I högsätet satt öfyersten uti sin kaårmstol, och
vid hans sida var en mindre, på hvilken-Ildegert i
sin bländande hvita skrud var placerad. Ett lätt
moln af oro hvilade på den sköna pannan och hon
nedslog rodnande sina ögon så snart hon mötte en
spejande blick. På hennes venstra sida hade jag
fått min plats; på andra sidan om öfversten satt
församlingens pastor, och derefter Jarlen Sigge, som
kastade triumferande blickar på mig och de t enne
bröderna, åt hvilka man anvist trenne stolar midt
emot far och dotter.
Framför öfversten sågos på bordet tre ofantligt
stora och gammalmodiga silfverbägare, med sina
granna lock, och rundt omkring dem stodo de dyr-
bara dryckeshotnen och förgylda silfverkanrorna,
fyllda med vin, mjöd och öl. På båda sidor om
dörren voro smäsvenner och en del af husets tje-
nande personal.
Trumpeten hördes åter, Öfversten gjorde en lätt