blott delegare i hemmanet få vara bjudare, öch ingen af dem har lust dertill. I Hvad är då att göra? Jag kan ej begripa an. nat, än att om man ej vill låta saken stå som Iden står, och anse hvar och en för besuten, til Idess någon, som har rätt att lösa honom ut väcker anspråk på hans hemmansdel — mar måste, för upprätthållandet af lagens helgd och besuteashetens, öfver all betydelse i verkligheten, upphöjda id, tillgripa ett af de två enda radikala medlen: antingen att ovilkorligt befalla Iden besutne delegaren i ett hemman att, genom Iden obe:utres utlösande, uppoffra sin egendom för denna stora id; eller ock att anslå allmänna medel, af hvika den obesutne skall utlösas för kronans räkning, när ingen enskild menni ska har lust eller råd stt lösa honom ut: Der förra utvägen torde blifva hård att pågå, eme dan man icke har lika lätt att frambringa köpare, som säljare, genom tvång. Den sednare är tvifvelsutan den enda osvikliga; men äfven den mötes af åtskilliga betänkligheter. Det vore fara värdt, att sjelfva kronan kunde blifva föga besuten i längden, om den ensam skulle bära all rikets obesutenhet. Jag bekänner, att jag i denna del har en viss bäfvan för radikalismen Deremot skulle den alldeles icke förskräcka mig, om den visade sig på andra siden, det vill säga, om man satte i fråga att lossa de band, som lagstifiningen om besutenhet hittills lagt på rättigheten ait ega jord. Jag lefver cch dör i den öfvertygelse, att Svenska jorden ej skulle förlora i afkastning, eller Svenska folket i menriskovärde, om ordet besutenhet helt och hållet utplånades ur våra lagar. Pi ett elter annat sött går jordens styekniog framåt, emedan det är hela slägtet, och icke några få personer, som fått den till: arfvedel af en högre makt. Man bjuder fåfängt till att sinka ihop med lagparagrafer hvad sem af naturen är ämnadt att upplösas. Ett sådant ämne är jorden. Den måste lösas ur sina lindor, naturliga eller artificiella, om den skall kunna odlas på tillbörligt sätt och blifva en värdig bostad för menriskor, som lifvas af högre ider, än besuteuzhetens. Ehuru jag tror den tid ej vara alltför aflögsen, då man ej mer hör talas om besutenhet eller obesutenhet, utan en hvar får i fred besilta det jordstycke, ban ärligen förvärfvat, det må vara stort eller litet, -vill jag likväl för närvarande endast tillstyrka: Att Kongl. Förordningen af den 49 Deeember 4837 må förblifva oförändrad, och framför allt, att de ombytliga åsigter, som kunra för längre eller kortare tid göra sig gällande i den ekonomiska Jagstiftningen, icke måtte tilläggas något inflytande på de rättsförhållanden, i frågor om jordafång, lagfart, inteekning och utmätning,som här i landet stadgat sig, genom de allmänt giltiga grundsatser för egendomssäkerhet, på hvilka vår, likasom andra ordnade samhällens, civila lagstiftning från urminnes tider varit byggd. Så omöjligt det är att taga någonting annat, än blotta godtycket, till måttstock för hvad man kallar besutenhet å hemmansdel, så omöjligt är det äfven att efter förnuftsgrunder bestämma gränsen för den jordrymd, som må kunna, under namn af serskiid lägenhet, afsöredras från hemman. Lokalförhållanden tjena i denna fråga lika litet till ledning, som i den om hemmansk!yfning. Samma skiljaktigheter, som ega rum emellan det ena hemmanet och det andra, inträffa jemväl emellan det ena jordstyeket oeh det andra, till och med inom ett och samma hemman. En lägerhet af fyra tunneland på ena stället kan vara vida bättre, än en af tjugo tunneland på det andra. Hvar förståndig menniska vet, att detta beror af jordens naturliga beskaffenhet. Huru skulle då något mått kunna utfinnas, som vore lämpligt för alla ställen och för allt slags jord? Man miste en gång göra sig reda för hvad man egentligen vill, då man far efter ett sådant mått. Är det besutenheten man vill frambringa äfven hos lägenhetsinnehafvaren, så glömmer man, att dennes bestämmelse är, icke att lefva af eget jordbruk, utan att tjena sin föda förnämligast genom arbete bos andra, urder det han kar lägenheten till hem. Man bör. lika litet fordra besutenhet för lägenhetsinnehafvaren, som för torparen; ty dem emellan är endast den skilnad, att den förre är en fri man, som bjuder sitt arbete åt den, som betalar bäst, då den sednare deremot är bunden vid en viss hemmansegare, som för längre eller kortare tid betingat sig hans arbete, mot torpets afkastning, den må blifva större eller , mindre. Det är sannt: denna skilnad är stor, i afseende på den personliga friheten; men den berättigar icke Staten till niågot anspråk på större garantier för framtida bergning, af lägenhetsinhehafvaren, än af torparen; ty. hemmansegaren är ej skyldig att föda den sednare, mer än den förre, om han ej kan eller vill arbeta; och skulle besutenheten för någondera komma i fråga, så vore det för torparen i första rummet, emedan han har endast mer! som sjelfva verkligheten en gång ej skulle kunna motsvara. z