blott delegare i hemmanet få vara bjudare, öch
ingen af dem har lust dertill.
I Hvad är då att göra? Jag kan ej begripa an.
nat, än att om man ej vill låta saken stå som
Iden står, och anse hvar och en för besuten, til
Idess någon, som har rätt att lösa honom ut
väcker anspråk på hans hemmansdel — mar
måste, för upprätthållandet af lagens helgd och
besuteashetens, öfver all betydelse i verklighe-
ten, upphöjda id, tillgripa ett af de två enda
radikala medlen: antingen att ovilkorligt befalla
Iden besutne delegaren i ett hemman att, genom
Iden obe:utres utlösande, uppoffra sin egendom
för denna stora id; eller ock att anslå allmän-
na medel, af hvika den obesutne skall utlösas
för kronans räkning, när ingen enskild menni
ska har lust eller råd stt lösa honom ut: Der
förra utvägen torde blifva hård att pågå, eme
dan man icke har lika lätt att frambringa kö-
pare, som säljare, genom tvång. Den sednare
är tvifvelsutan den enda osvikliga; men äfven
den mötes af åtskilliga betänkligheter. Det vore
fara värdt, att sjelfva kronan kunde blifva föga
besuten i längden, om den ensam skulle bära
all rikets obesutenhet.
Jag bekänner, att jag i denna del har en viss
bäfvan för radikalismen Deremot skulle den
alldeles icke förskräcka mig, om den visade sig
på andra siden, det vill säga, om man satte i
fråga att lossa de band, som lagstifiningen om
besutenhet hittills lagt på rättigheten ait ega
jord. Jag lefver cch dör i den öfvertygelse, att
Svenska jorden ej skulle förlora i afkastning, el-
ler Svenska folket i menriskovärde, om ordet
besutenhet helt och hållet utplånades ur våra
lagar. - Pi ett elter annat sött går jordens styek-
niog framåt, emedan det är hela slägtet, och icke
några få personer, som fått den till: arfvedel af
en högre makt. Man bjuder fåfängt till att sin-
ka ihop med lagparagrafer hvad sem af naturen
är ämnadt att upplösas. Ett sådant ämne är
jorden. Den måste lösas ur sina lindor, natur-
liga eller artificiella, om den skall kunna odlas
på tillbörligt sätt och blifva en värdig bostad
för menriskor, som lifvas af högre ider, än be-
suteuzhetens.
Ehuru jag tror den tid ej vara alltför aflög-
sen, då man ej mer hör talas om besutenhet
eller obesutenhet, utan en hvar får i fred be-
silta det jordstycke, ban ärligen förvärfvat, det
må vara stort eller litet, -vill jag likväl för när-
varande endast tillstyrka:
Att Kongl. Förordningen af den 49 Deeember
4837 må förblifva oförändrad, och framför allt,
att de ombytliga åsigter, som kunra för längre
eller kortare tid göra sig gällande i den ekono-
miska Jagstiftningen, icke måtte tilläggas något
inflytande på de rättsförhållanden, i frågor om
jordafång, lagfart, inteekning och utmätning,som
här i landet stadgat sig, genom de allmänt gil-
tiga grundsatser för egendomssäkerhet, på hvilka
vår, likasom andra ordnade samhällens, civila
lagstiftning från urminnes tider varit byggd.
Så omöjligt det är att taga någonting annat,
än blotta godtycket, till måttstock för hvad man
kallar besutenhet å hemmansdel, så omöjligt är
det äfven att efter förnuftsgrunder bestämma
gränsen för den jordrymd, som må kunna, un-
der namn af serskiid lägenhet, afsöredras från
hemman. Lokalförhållanden tjena i denna fråga
lika litet till ledning, som i den om hemmans-
k!yfning. Samma skiljaktigheter, som ega rum
emellan det ena hemmanet och det andra, in-
träffa jemväl emellan det ena jordstyeket oeh
det andra, till och med inom ett och samma
hemman. En lägerhet af fyra tunneland på ena
stället kan vara vida bättre, än en af tjugo tun-
neland på det andra. Hvar förståndig menniska
vet, att detta beror af jordens naturliga beskaf-
fenhet. Huru skulle då något mått kunna ut-
finnas, som vore lämpligt för alla ställen och
för allt slags jord?
Man miste en gång göra sig reda för hvad
man egentligen vill, då man far efter ett sådant
mått. Är det besutenheten man vill frambrin-
ga äfven hos lägenhetsinnehafvaren, så glömmer
man, att dennes bestämmelse är, icke att lefva
af eget jordbruk, utan att tjena sin föda för-
nämligast genom arbete bos andra, urder det
han kar lägenheten till hem. Man bör. lika li-
tet fordra besutenhet för lägenhetsinnehafvaren,
som för torparen; ty dem emellan är endast den
skilnad, att den förre är en fri man, som bjuder sitt
arbete åt den, som betalar bäst, då den sednare
deremot är bunden vid en viss hemmansegare,
som för längre eller kortare tid betingat sig
hans arbete, mot torpets afkastning, den må blif-
va större eller , mindre. Det är sannt: denna
skilnad är stor, i afseende på den personliga
friheten; men den berättigar icke Staten till niå-
got anspråk på större garantier för framtida berg-
ning, af lägenhetsinhehafvaren, än af torparen;
ty. hemmansegaren är ej skyldig att föda den
sednare, mer än den förre, om han ej kan el-
ler vill arbeta; och skulle besutenheten för nå-
gondera komma i fråga, så vore det för torpa-
ren i första rummet, emedan han har endast
mer! som sjelfva verkligheten en gång ej skulle
kunna motsvara. z