de rätta och egentliga orsakerna till det end som man nu söker förekomma genom en alltfö sträng reaktion emot hemmansklyfningen, oe hvarom vi redan yttrat några ord i inledninge till den här ofvan nästföregående artikel angi ende fattigvården i Carlskrona. Hr Richerts an förande lyder som följer: Vid de öfverläggningar, som hos Konungen befallningshafvande åren 1834 och 41833 höllo i de ämnen, hvilka skola utgöra föremål för de till den. 8 i denna månad utsatta rådplägning hade jag tillfälle att uttala Hvad jag då tänkt i dessa ämnen. Under de sju år, som sedermer förflutit, har min öfvertygelse förblifvit orubbad sådan jag framställde den i det skriftliga yttran de, jag vid slutet af nämnde öfverläggningar af gaf; och då detta yttrande, såsom i allmänn tidningar aftryckt icke lårer vara okändt, anse jag mig desto heldre kunna undgå att göra ei resa af tio mil, för att upprepa innehållet deraf som denna re:a ej skulle kunna företagas uta åsidosättande af embetsgöromål, hvilka svårliger medgifva uppskof.n Jag har sagt i mitt förra yttrande, att ja; tror de förhållanden, som här i landet för när varande äga rum, i hänseende till hemmansklyf: ning och jordaisöndring från hemman, icke half va tillkommit af blotta slumpen, utan småningorr hafva utvecklat sig, genom verkningarna af den högre nödvändigheten i deras natur: jag ha sagt, att den föreställningen hos mig således icke kunde uppstå, att dessa förhållanden möjliger skuile kunna gå tillbaka; och jag har sagt, att om jag skulle tillstyrka en ändring i 4827 års författning rörande dessa ämnen, det blefve en ändring, icke till större tvång, utan ill större frihet. — Så tänker och talar jag äfven nu. Hvad jag förut sagt har jag sökt motivera i det åberopade yttrandet; men jag anser mig här böra tilligga ett och annat, i anledning af de frågor, som vid deita tillfälle förekomma, nemligen: 4:0 Om bestämmande af visst hbemmantal, såsom det minsta, hvarå besutenhet vid hemman:klyfning må antagas, utan föregången undersökning; och 2:o Om utsättande af en viss storlek, såsom den minsta, för lägenhet, som från hemman alsöndras. ä I den förra af dessa frågor är det min mening, att man skulle göra ett stort steg, eller snarare ett äfventyrligt språng tillbaka, om msn nu ville upphäfva den alltsedan 1747 för hemmansklyfning gällande princip, att afseende dervid ej skall fästas på mantalet. Också måtte välingen, som har ringaste begrepp: om betydelsen af hemmantal i Sverige, kunna påstå, att en klok lagstiftning om klyfning derpå möjligen skulle kunna grundas. Det är en allmänt känd och erkänd sanning, att. man i det ena hemmanet kan vara lika väl besuten på Vi; del, som i det andra på 34 del; och denna skiljaktighet i hemmanens storlek och godbet förekommer ej län, härader och socknar emellan, utan träffas ganska ofta emellan hemman, liggande tätt bredvid hvarandra, i samma län, samma härad och samma socken. Här beror således ingenting på allmänna lokal-förhållanden,, som kunna tagas i beräkning vid stiftandet af eh lag för hemmansklyfning. Mena — säger man — oåktadt hemimantalet ej kan tjena tillv någon ovilkorlig grund för klyfningen, måtte det väl kunna stadgas, att klyfning under ett visst hemmantal ej må äga rum utan föregårgen undersökning om besutenheten. Detta tyckes låta höra sig, om man ej ser längre än till ytan af saken; men tränger man något djupare in, skola stora svårigheter visa sig, vid tillämpringen af en sådan lag; och hvad än värre är: den verkar alldeles icke för, utan rakt emot ändamålet, — såvida man icke tilltror sig att gå radikalt fram -på den bana, hvartill stadgandet om ett minimi mantal och en undersökning leder. I och med detsamma man förbjuder rättighe ten för hvem som helst att förvärfva en hemmansdel under det bestämda minimimantalet, utan föregången undersökning, förbjuder man naturligtvis rättigheten att äga en sådan kemmansdel, i fall den. vid undersökning, befinnes vara obesuten, följaktligen äfven rättigheten att lagfara med. jorden, att inteckna den och att låta den gå i mät för skuld. .Man tillskapar en. besittning, skiljd från äganderätten, det vill säga: ett verkligt fideikommiss, för den, som en gång råkat, t. ex. genom arf,-få en så beskaffad hemmansdel. Han besitter en egendom, oåtkomlig för alla andra, än de få personer, åt hvilka lagen gifyvit rättighet att lösa den. Desse äro endast och allenast de, som hafva del i samma hemman; och så länge ingen af dem kan eller vill lösa honom ut, är den obesutnes besittning orubbligare, än alla andras. Säljas kan hans e gendom icke, då ingen delegare i hemmanet vil köpa den; intecknas kan den icke, emedan in: teckning är ändamålslös, utan möjligheten a försäljning; och utmätas kan den icke heller, emedan utmätning måste slutas med fri och öppen auktion, hvarom här ej kan biifva fråga, då att Iitat gommanhundet nanner. Jaso Idea inn dat nach