de rätta och egentliga orsakerna till det end
som man nu söker förekomma genom en alltfö
sträng reaktion emot hemmansklyfningen, oe
hvarom vi redan yttrat några ord i inledninge
till den här ofvan nästföregående artikel angi
ende fattigvården i Carlskrona. Hr Richerts an
förande lyder som följer:
Vid de öfverläggningar, som hos Konungen
befallningshafvande åren 1834 och 41833 höllo
i de ämnen, hvilka skola utgöra föremål för de
till den. 8 i denna månad utsatta rådplägning
hade jag tillfälle att uttala Hvad jag då tänkt
i dessa ämnen. Under de sju år, som sedermer
förflutit, har min öfvertygelse förblifvit orubbad
sådan jag framställde den i det skriftliga yttran
de, jag vid slutet af nämnde öfverläggningar af
gaf; och då detta yttrande, såsom i allmänn
tidningar aftryckt icke lårer vara okändt, anse
jag mig desto heldre kunna undgå att göra ei
resa af tio mil, för att upprepa innehållet deraf
som denna re:a ej skulle kunna företagas uta
åsidosättande af embetsgöromål, hvilka svårliger
medgifva uppskof.n
Jag har sagt i mitt förra yttrande, att ja;
tror de förhållanden, som här i landet för när
varande äga rum, i hänseende till hemmansklyf:
ning och jordaisöndring från hemman, icke half
va tillkommit af blotta slumpen, utan småningorr
hafva utvecklat sig, genom verkningarna af den
högre nödvändigheten i deras natur: jag ha
sagt, att den föreställningen hos mig således icke
kunde uppstå, att dessa förhållanden möjliger
skuile kunna gå tillbaka; och jag har sagt, att
om jag skulle tillstyrka en ändring i 4827 års
författning rörande dessa ämnen, det blefve en
ändring, icke till större tvång, utan ill större
frihet.
— Så tänker och talar jag äfven nu. Hvad jag
förut sagt har jag sökt motivera i det åberopade
yttrandet; men jag anser mig här böra tilligga
ett och annat, i anledning af de frågor, som vid
deita tillfälle förekomma, nemligen:
4:0 Om bestämmande af visst hbemmantal, så-
som det minsta, hvarå besutenhet vid hemman:-
klyfning må antagas, utan föregången undersök-
ning; och
2:o Om utsättande af en viss storlek, såsom
den minsta, för lägenhet, som från hemman al-
söndras. ä
I den förra af dessa frågor är det min mening,
att man skulle göra ett stort steg, eller snarare
ett äfventyrligt språng tillbaka, om msn nu ville
upphäfva den alltsedan 1747 för hemmansklyf-
ning gällande princip, att afseende dervid ej skall
fästas på mantalet. Också måtte välingen, som
har ringaste begrepp: om betydelsen af hemman-
tal i Sverige, kunna påstå, att en klok lagstift-
ning om klyfning derpå möjligen skulle kunna
grundas. Det är en allmänt känd och erkänd
sanning, att. man i det ena hemmanet kan vara
lika väl besuten på Vi; del, som i det andra på
34 del; och denna skiljaktighet i hemmanens
storlek och godbet förekommer ej län, härader
och socknar emellan, utan träffas ganska ofta
emellan hemman, liggande tätt bredvid hvaran-
dra, i samma län, samma härad och samma soc-
ken. Här beror således ingenting på allmänna
lokal-förhållanden,, som kunna tagas i beräkning
vid stiftandet af eh lag för hemmansklyfning.
Mena — säger man — oåktadt hemimantalet ej
kan tjena tillv någon ovilkorlig grund för klyf-
ningen, måtte det väl kunna stadgas, att klyf-
ning under ett visst hemmantal ej må äga rum
utan föregårgen undersökning om besutenheten.
Detta tyckes låta höra sig, om man ej ser län-
gre än till ytan af saken; men tränger man nå-
got djupare in, skola stora svårigheter visa sig,
vid tillämpringen af en sådan lag; och hvad än
värre är: den verkar alldeles icke för, utan rakt
emot ändamålet, — såvida man icke tilltror sig
att gå radikalt fram -på den bana, hvartill stad-
gandet om ett minimi mantal och en undersök-
ning leder.
I och med detsamma man förbjuder rättighe
ten för hvem som helst att förvärfva en hem-
mansdel under det bestämda minimimantalet, utan
föregången undersökning, förbjuder man natur-
ligtvis rättigheten att äga en sådan kemmansdel,
i fall den. vid undersökning, befinnes vara obe-
suten, följaktligen äfven rättigheten att lagfara
med. jorden, att inteckna den och att låta den
gå i mät för skuld. .Man tillskapar en. besitt-
ning, skiljd från äganderätten, det vill säga: ett
verkligt fideikommiss, för den, som en gång rå-
kat, t. ex. genom arf,-få en så beskaffad hem-
mansdel. Han besitter en egendom, oåtkomlig
för alla andra, än de få personer, åt hvilka lagen
gifyvit rättighet att lösa den. Desse äro endast
och allenast de, som hafva del i samma hem-
man; och så länge ingen af dem kan eller
vill lösa honom ut, är den obesutnes besittning
orubbligare, än alla andras. Säljas kan hans e
gendom icke, då ingen delegare i hemmanet vil
köpa den; intecknas kan den icke, emedan in:
teckning är ändamålslös, utan möjligheten a
försäljning; och utmätas kan den icke heller,
emedan utmätning måste slutas med fri och öp-
pen auktion, hvarom här ej kan biifva fråga, då
att Iitat gommanhundet nanner. Jaso Idea inn dat nach