Ann
en suck, en lång och utdragen suck; — det
var slut:
Då föll presten ned på sina knän vid döds-
lägret och bad, rigtande sitt tårfyllda öga mot
höjden, med djupt darrande röst: Herre!
förlåt dem, de veta icke hvad de göran.
Trettiotre år hade förflutit sedan Hjertner fick
den äran, att äta vid baronen Liljemarks bord;
den hederlige Hjertner är numera en välbestäld
pastor på landet och har redan af biskopen fått
sig prosititel och af naturen en liten nätt prost-
mage. Det är redan vinter, snön ligger öfver
fälten, alla gårdsarbeten äro slutade och drängar-
ne hafva intet stort annat att göra, än att köra
myrstack och göra små stadsresor.
En vacker morgon träder prosten med ett gladt
leende in i sin hustrus kammare, der hon och
deras yngre dotter Ingeborg sitta och arbeta:
prostinnan är omkring femtiotalet och således
icke mera ung, men de Jjusbiå ögonen, den der
lilla gropen på kinden bevisa frid och lugna inom
hus, utan detta qvarblir ej ögats eld eller kin-
dens rundning, den enkla negligån slöt sig noga
kring ett ansigte, som ännu bar stämgein af lif-
lighet och en Viss anstrykning åf svärmeri.
Pappa Hjertner var en menniska, hvars hela
själ afspeglade sig i hans ansigte, hon gör så
alltid der hon har väldet; det var således ingen-
ting oväntadt för honom, då hans hustru frågade
honom; Dw ser så hemlighetsfull ut, käre
Hjertner, hvad här du nu i sinnet min gubbe?
I familjeiifvet, det verkliga nämligen, och ej i
det blott skenbar2, blir hvarje medlem en fysio-
nomist. Pappa ser sin hustrus tanka, utan att