Ann en suck, en lång och utdragen suck; — det var slut: Då föll presten ned på sina knän vid dödslägret och bad, rigtande sitt tårfyllda öga mot höjden, med djupt darrande röst: Herre! förlåt dem, de veta icke hvad de göran. Trettiotre år hade förflutit sedan Hjertner fick den äran, att äta vid baronen Liljemarks bord; den hederlige Hjertner är numera en välbestäld pastor på landet och har redan af biskopen fått sig prosititel och af naturen en liten nätt prostmage. Det är redan vinter, snön ligger öfver fälten, alla gårdsarbeten äro slutade och drängarne hafva intet stort annat att göra, än att köra myrstack och göra små stadsresor. En vacker morgon träder prosten med ett gladt leende in i sin hustrus kammare, der hon och deras yngre dotter Ingeborg sitta och arbeta: prostinnan är omkring femtiotalet och således icke mera ung, men de Jjusbiå ögonen, den der lilla gropen på kinden bevisa frid och lugna inom hus, utan detta qvarblir ej ögats eld eller kindens rundning, den enkla negligån slöt sig noga kring ett ansigte, som ännu bar stämgein af liflighet och en Viss anstrykning åf svärmeri. Pappa Hjertner var en menniska, hvars hela själ afspeglade sig i hans ansigte, hon gör så alltid der hon har väldet; det var således ingenting oväntadt för honom, då hans hustru frågade honom; Dw ser så hemlighetsfull ut, käre Hjertner, hvad här du nu i sinnet min gubbe? I familjeiifvet, det verkliga nämligen, och ej i det blott skenbar2, blir hvarje medlem en fysionomist. Pappa ser sin hustrus tanka, utan att