lickans kärlek ; förgäfves, hon afskyvde mig; då be-
löt jag att göra henne lycklig genom äktenskap med
nig — röfvaren och mördaren — hon afslog. mitt
inbud och vägrade att lyssna till sin faders råd, hon
var en ohörsam dotter som borde qväsas. Jag ra-
sade och svor att hämnas och höll ord. Hon blef
min genom det nedrigaste våld, jag inspärrade hen-
ne i ett aflägset hus på en af malmarna, som jag
enkom inredt för att kufva motspänstiga skönheter.
Hon blef efter hvarandra moder för tvenne barn,
en gosse och en flicka; gossen beslöt jag taga mnå-
gon vård om: flickan lemnade jag jemte en summa
penningar till en af mina fordna mätresser. Johan-
na bad och besvor mig att få behålla sinlilla flicka,
men det behagade icke mig. Theodor Book cch
Lovisa Bergström, j ären dessa barn, jären syskon —
jag har helsningar från er mdr — hon dog för en månad
sedan vansinnig på Danviks hospital i armarna på en
innan der inspärrad dåre, som varit hennes fästman.
Dessa äro hufvuddragen af min 75 åriga vandel.
Det heter: Den gamle skall du ära, och för ett grått
hufvud uppstål! jag är ej inbegripen i denna vörd-
nad. Det finnes brott, dem ej den verldsliga lagen
kan bestraffa, af sådan natur äro mina, och likväl äro
de så gräsliga, att mördaren hvars hufvuc faller på
stupstocken är en Jjusets Engel mot mig. Johanna
Mildmans döende läppar nedkallade i vansinne för-
bannelsen öfver mitt hufvud, och den började genast
vå i fullbordan, fjellen föllo från mina ögon och
jag såg mig i min sanna gestalt. Jag blickade till-
baka och mina begångna misshandlingar slingrade
sig som giftiga ormar kring mitt blödande samvete
och framför mina fötter — ett enda steg blott bor
ta — låg grafven med sin mörka hemlighetsfullhet.
Hvart ville jag gå! hvart fly! o att jag kunnat åter-
så till mitt lifs ursprung! men hämdens dag var
kommen och dess qvalfulla mörker låg öfver min
själ; då upplystes natten, tvenne ord, tvenne strå-
lande stjernor: försoning och godtgörelse förde mig,