niskoförnuft måste erkännas, utan äfven finnas
i lagen, 47 kap. 36 S R. B. uttryckligen om-
nämnde. Det är således, när man måste erkän-
na giltigheten af dessa vilkor, en den påtagliga-
ste motsägelse, att likväl söka framlocka eller
framtvinga en bekännelse från den anklagade;
och det vid Svenska lagskipningen ofia förekom-
mande sättet att tvinga fram den anklagade
att bekänna, synes alltså hvarken vara fullkom-
ligen vä:betänkt eller öfverensstämmande med
den i 47 kap. 36 R. B. uttryckta grundsats.
Såsom en ster olägenhet och brist i nu gäi-
lande lagstiftning, beklaga vi visserligen, att i
gröfre brottmål allt för stor vigt lägges å egen
bekännelse; men att vilja afbjelpa detta onda
genom ett annat, måhända ännu värre, vore ju
att, som man säger, bota ondt med hälften värre.
Vi äro fulikomligen öfvertygade derom, att
bevisningstheorien i brotimål bär i Sverge skall,
i öfverensstämmelse med de åsigter, som nu-
mera öfver allt gjort sig gällande så väl bland
lagstiftarne som andra rättslärda, blifva förän-
drad, att man äfven här skall i gröfre brottmål
sakfilla på blott indiciebevis; men så mycket vi
önska detta måls vinnande, frukta vi likväl för
införandet genom domstolspraxis, af en slags
tortyr såsom en nödfallshjelp till dess det ön-
skade målet kan uppnås.
Skulle faran af en anklagads icke sakfällande
visa sig stor för allmänna säkerheten, äger man
merändeis den förut omnämnda utvägen, att
insätta honom på bekännelse; en utväg, som
visserligen är bedröflig, men dock vida bättre
än att tillsädja underdomstolarna att försöka
med hvarjehanda medel framtvinga bekännelse.
Detta sednare är äfven i så måtto oklokt, som
just derigerom ett deltagande för brottslingen
kan framkallas, hvilket han ej förtjenar; och
sjelfva hans brottslighet sättes i tvifvel, just ge-
nom den hårdhet, hvarmed man emot honom
förfar. Den stora brottslingen förgätes för den
lidande menniskan, för hvilken samhällets alla
bättre medlemmar hysa mer el!er mindre starka
sympatier.
Man skulle af historien lätt kunna visa flera
domar, som, ehuru grundande sig efter allt ut-
seende på verkliga tillräkneliga facta, dock blif-
vit i anseende till rättsenligheten underkastade
mycket tvifvel, endast i följd af det hårda fram-
gångssättet mot den anklagade.
Vi vilja äfven här omnämna ett yttrande, som
man stundom får höra, nemligen, att en tillta-
lad, hvilken, ekuru i det närmaste öfverbevist;
dock fortfar att ihärdigt neka, skulle derigenom
i moraliskt afseende öka sin brottslighet, och
således vara förtjent af ett slags ohörsamhets-
straff. Det skefva och orimliga häri ligger tem-
ligen öppet för dagen. Så länge en brottslighet
ej är bevist och således ej till verkligheten be-
stämd, kan man ej rimligtvis omtala en förök-
ning deraf, vidare utgör den så kallade mora-
liska brottsligheten icke föremål för borgerliga
strafflagen eller straffmaktens utöfning.
Äfven förnekandet af en juridiskt bevist för-
brytelse får icke i allmänhet anses sisom en omora-
lisk, ännu mindre såsom en under strafflagen hem-!
fallen handling. Den juridiska bevisningen, om
ock aldrig så fullständig, utgör icke någon ab-
solut visshet, utan endast en större ciler mindre
grad af sannolikhet, som likväl icke utesluter
möjligheten af ett förhållande motsatt det som
blifvit bevist, hvaraf följer att ehvad juridiska
bevis, som emot någon förebringas, det likväl
kan vara möjligt att han är oskyldig. Tvifvels-
utan är detta en bland orsakerna hvarföre de
flesta af oss kända lagstiftningar ansett förnekan-
det af ett juridiskt bevist brott icke böra med
straff beläggas, ty hvarken sedelagen eller den
borgerliga lagen skulle kunna fordra att någon
skall åtaga sig en brottslighet tvertemot sitl eget
medvetande.
De i åtskilliga främmande lagstiftningar före-
kommande så kallade ohörsamhetsstraff (ungehor-
samsstrafen) ådömas då: 4:mo den tilltalade icke
alls kan förmås att svara på honom gjorda frå-
gor, 2:do han låtsar ett tillstånd som antingen
skulle befria honom från svaromål eller ock upp-
häfva allt tillräknande i afseende på honom,
3:tio vägrar besvara vissa frågor, 4:to gifver ea-
dast obestämda svar, ö:to uppförer sig våldsamt
eller på annat sätt opassande, 6:to framkommer
med motsägelser och osanningar. Alt sådane
tvångsmedel helt och hållet strida mot andan
i den accusatoriska rättegången är tydligt och
tvifvel torde äfven uppstå om de äro förenliga
med en rätt uppfattad inqvisitorisk rättegång.
I England blef genom parlamentsakten af den
904 Januari 1827 hvarje tvångsmedel för att för-
må en anklagad till svaromål upphäfven. Evligt
Se— 22 EEE EEE
YTar har min hustru med mig och skulle serna!