niskoförnuft måste erkännas, utan äfven finnas i lagen, 47 kap. 36 S R. B. uttryckligen omnämnde. Det är således, när man måste erkänna giltigheten af dessa vilkor, en den påtagligaste motsägelse, att likväl söka framlocka eller framtvinga en bekännelse från den anklagade; och det vid Svenska lagskipningen ofia förekommande sättet att tvinga fram den anklagade att bekänna, synes alltså hvarken vara fullkomligen vä:betänkt eller öfverensstämmande med den i 47 kap. 36 R. B. uttryckta grundsats. Såsom en ster olägenhet och brist i nu gäilande lagstiftning, beklaga vi visserligen, att i gröfre brottmål allt för stor vigt lägges å egen bekännelse; men att vilja afbjelpa detta onda genom ett annat, måhända ännu värre, vore ju att, som man säger, bota ondt med hälften värre. Vi äro fulikomligen öfvertygade derom, att bevisningstheorien i brotimål bär i Sverge skall, i öfverensstämmelse med de åsigter, som numera öfver allt gjort sig gällande så väl bland lagstiftarne som andra rättslärda, blifva förändrad, att man äfven här skall i gröfre brottmål sakfilla på blott indiciebevis; men så mycket vi önska detta måls vinnande, frukta vi likväl för införandet genom domstolspraxis, af en slags tortyr såsom en nödfallshjelp till dess det önskade målet kan uppnås. Skulle faran af en anklagads icke sakfällande visa sig stor för allmänna säkerheten, äger man merändeis den förut omnämnda utvägen, att insätta honom på bekännelse; en utväg, som visserligen är bedröflig, men dock vida bättre än att tillsädja underdomstolarna att försöka med hvarjehanda medel framtvinga bekännelse. Detta sednare är äfven i så måtto oklokt, som just derigerom ett deltagande för brottslingen kan framkallas, hvilket han ej förtjenar; och sjelfva hans brottslighet sättes i tvifvel, just genom den hårdhet, hvarmed man emot honom förfar. Den stora brottslingen förgätes för den lidande menniskan, för hvilken samhällets alla bättre medlemmar hysa mer el!er mindre starka sympatier. Man skulle af historien lätt kunna visa flera domar, som, ehuru grundande sig efter allt utseende på verkliga tillräkneliga facta, dock blifvit i anseende till rättsenligheten underkastade mycket tvifvel, endast i följd af det hårda framgångssättet mot den anklagade. Vi vilja äfven här omnämna ett yttrande, som man stundom får höra, nemligen, att en tilltalad, hvilken, ekuru i det närmaste öfverbevist; dock fortfar att ihärdigt neka, skulle derigenom i moraliskt afseende öka sin brottslighet, och således vara förtjent af ett slags ohörsamhetsstraff. Det skefva och orimliga häri ligger temligen öppet för dagen. Så länge en brottslighet ej är bevist och således ej till verkligheten bestämd, kan man ej rimligtvis omtala en förökning deraf, vidare utgör den så kallade moraliska brottsligheten icke föremål för borgerliga strafflagen eller straffmaktens utöfning. Äfven förnekandet af en juridiskt bevist förbrytelse får icke i allmänhet anses sisom en omoralisk, ännu mindre såsom en under strafflagen hem-! fallen handling. Den juridiska bevisningen, om ock aldrig så fullständig, utgör icke någon absolut visshet, utan endast en större ciler mindre grad af sannolikhet, som likväl icke utesluter möjligheten af ett förhållande motsatt det som blifvit bevist, hvaraf följer att ehvad juridiska bevis, som emot någon förebringas, det likväl kan vara möjligt att han är oskyldig. Tvifvelsutan är detta en bland orsakerna hvarföre de flesta af oss kända lagstiftningar ansett förnekandet af ett juridiskt bevist brott icke böra med straff beläggas, ty hvarken sedelagen eller den borgerliga lagen skulle kunna fordra att någon skall åtaga sig en brottslighet tvertemot sitl eget medvetande. De i åtskilliga främmande lagstiftningar förekommande så kallade ohörsamhetsstraff (ungehorsamsstrafen) ådömas då: 4:mo den tilltalade icke alls kan förmås att svara på honom gjorda frågor, 2:do han låtsar ett tillstånd som antingen skulle befria honom från svaromål eller ock upphäfva allt tillräknande i afseende på honom, 3:tio vägrar besvara vissa frågor, 4:to gifver eadast obestämda svar, ö:to uppförer sig våldsamt eller på annat sätt opassande, 6:to framkommer med motsägelser och osanningar. Alt sådane tvångsmedel helt och hållet strida mot andan i den accusatoriska rättegången är tydligt och tvifvel torde äfven uppstå om de äro förenliga med en rätt uppfattad inqvisitorisk rättegång. I England blef genom parlamentsakten af den 904 Januari 1827 hvarje tvångsmedel för att förmå en anklagad till svaromål upphäfven. Evligt Se— 22 EEE EEE YTar har min hustru med mig och skulle serna!