emot dem: och de, å deras sida, vilja efter förmåga
göra slut på ett så beskaffadt tillstånd, hvilket då-
mera endast kallas deras enhet, men i sjelfva ver-
ket icke är det. Rår nu det falska samhället, så
trycker det ned det individuala elementet hos med-
lemmarne i en mängd ämnen, som icke för det rätta
samfundet behöfdes eller vederbör: det framtvingar
en onaturlig enformighet. Men man kan fråga huru
möjligtvis ett så urartadt samhällstillstånd uppstår
och — än mera — hvarifrån det erhåller kraft att
till individernas kränkaiag fortfara?
Sidart är endast möjligt, om någon eller någr?
bland de enskilde tager för sig hela den makt, som
egentligen skulla vara verkan af allas lif i hvaran-
dra, således bestående blott i en ömsesidig inflytelse,
men som nu hos den enskilde uppträder i synlig
gestalt, såsom personlig myndighet. Detta sjeifvi
ska öfvertagande bekhöfrer icke nödvändigt ännu
hafva till följd, att samhället öfverstiger sina sanna
gränser; men det gör ett sådant öfverstigande docz
möjli.t, emedan den (eller de) enskilde, som i sin
hand nu har allas makt, kan, antingen af misstar
om det helas väl eiler för egna afsigter, vilja göra
mera eller annat till gemensamt i samfundet, än
hvad som naturligen är det: således öringi under
det helas förfogande en mängd ämnen, som blott
böra ti im2 individen: följaktligen utsträcka
samhällsenhbeten till en vidd och beskaffenhet, som
äro sakvidriga och i samma mån skadliga. Klart
finnsr man, att denna gräns-öfverstigning, i sia bör
jan och så länga den sker till ringa betydenhet,
ganska litet kännes. Den ianehåller alltid en ona
tur, ett kränkande och ett orätt, äfven i sina minsta
tilltag; men 3 niskor: na äro i sig sjelfva så god-
modiga, att de ieke efterfråga små intrång och blott
väckas till motstind genom större och för mjeket
orimliga lidanden. Öfverakridandet kan gå för sig
med korta steg, och den ciler de enskilde, som ta-
git maklien, så omärkbart kringskansa och förat ärka
sig, att individerna just genom vanan, som är små
srodukt, insöfvas, förlamas, och
slutligen befinna sig i et sakviarigt, skadiigt ocz
menniskokräakinde samundstillstind, men så in
veckladt och förhärdadt likväl, att det ej utan stör
sta svårigheter mäktar lösas, för att återbringas till
öfverensstämmoalse med ska 5 .
Vi hafva sett, en, i naturlizt
skick och icke öfv a gränser, har sin
osvikliga styrka i mediommarnes gemensamma öfver
enskommelse 4 ar sig på menniskans med-
skapade böjelse fö ahä . Når den åter
blir onaturl n den i e ti fana kraf-
ten till sitt upp: ande, utan a måste då
för att ens vara, stödja sig på någoating annat, nem-
ligen på den eiler de enskildes förmåga, som nu
hålla samhällsenheten, såsom personlig myndighet,
i sin hand. Det sociala intresset, så fort det öfrer
gifvit sina sanna råmärken, faller således och nöd-
vändigtvis allt mer och mer undor ett dynastisi:
intresse. Första uppkomsten häraf kan på de flesta
ställen vara bide begriplig och oskyldig, åtminstone
ganska ursäktlig: våld eller list hafva visserligen
icka på alla orfer, kanske blott på högst få, inled:
till första steget. Men hvarje onaturligt sätt kan
likväl icke fortzå, utvidga sig och genom sekler ega
bestånd, utan medelst ränker, påfund, bedrägerier
och hemligt eller öppet våld. Samhället, som på
den falska bran slukat individerna, har scdan i
sin ordning sjelf blifvit uppslukadt af dynasterne;
och det besynnerliga factum allmänt inträffat, att så
väl i folkens yttre förhållanden ömsevis till hvaran-
dra, som inom hvart och ett för sig, föremålet för
den sociala verksamheten upphört att vara sjelfva
menniskornas egna väl i sann mening, och icke ens
mera åser samhällets väl, utan allenast dynasternes
och deras familjers. Individens karakter, såsom så-
dan, ligger då under, nedtryckt och förnekad; sam
hällsenheten sjelf, såsom alla medlemmarnes gemen-
samhet och organiska union, är också forgången;
hela begreppet om-ett humant samund har förlorat
sig, och ali till den grad samlats i herrskarens eller
herrskarnezs enstaka personlighet, att alla anses böra
lida för dennas räkning ech intet i landet håiles be-
rättigadt till välstånd utan så vidt det ses förknin-
padt härmed. Till sin äldsta form och benämning
på jorden, efter hvad historien säger, är detta KAN-
YÄLDET,
Det ligger icke i menniskans iatresse, såsom så-
dan, ati mörda sin like; lika litet kan exempel upp:
visas på något folk, som, blott fördt af sitt eget in-
tresso, öfverfaller en annan nation med krig och
förödelse. Man skulla väl kunna tänka sig det en-
staka fall, då, till folje af någon jordrevolution, ett
folk jagas ifrån sina hemvister, måste söka sig nya,
och dervid undantränger eller förstör äldre inbyggare
på den ort, dit det kommer. Men, utom att ett så-
ant nödtvång måste höra till undantagen och in-
genting bevisar i frågan om menniskornas allmänna
lynne embt bvarandra ; så vet också historien icke
att nämna någon sådan tilldragelse. Örfverallt och
ifrån första början, der vi höra berättelser om krig,
om härjade ståder och landskap, om folk resta emot
folk; så är det hos sådana, inom hvilka det Dyna-
stiska elementet uppsväljt Samhället och Iadividen;
vi se en berrskare draga i härnad. En skara, eller
ett helt folk, följer honom, antingen dertill tvunget
eller berusadt genom antirumana medel. De sist-
nämnda hafva bestått af många slag, och de förtjena
att behjertas. Sådana äro de menskliga känslornas
och tänkesättens förvridning, hvarigenom förekom-
mande ämnen sättas i en inbillad dager, få falska
namn, skef betydelse; men det enkelt humana ned-
tryckes såsom ett obetydligt, lågt, förkastligt. För-
vridningen har oftast skett genom falsk religion
pA EEE IEEE IEEE EEE TEE
Nao får jar nliuts nåcOoANstädas mntan att förar-