emot dem: och de, å deras sida, vilja efter förmåga göra slut på ett så beskaffadt tillstånd, hvilket dåmera endast kallas deras enhet, men i sjelfva verket icke är det. Rår nu det falska samhället, så trycker det ned det individuala elementet hos medlemmarne i en mängd ämnen, som icke för det rätta samfundet behöfdes eller vederbör: det framtvingar en onaturlig enformighet. Men man kan fråga huru möjligtvis ett så urartadt samhällstillstånd uppstår och — än mera — hvarifrån det erhåller kraft att till individernas kränkaiag fortfara? Sidart är endast möjligt, om någon eller någr? bland de enskilde tager för sig hela den makt, som egentligen skulla vara verkan af allas lif i hvarandra, således bestående blott i en ömsesidig inflytelse, men som nu hos den enskilde uppträder i synlig gestalt, såsom personlig myndighet. Detta sjeifvi ska öfvertagande bekhöfrer icke nödvändigt ännu hafva till följd, att samhället öfverstiger sina sanna gränser; men det gör ett sådant öfverstigande docz möjli.t, emedan den (eller de) enskilde, som i sin hand nu har allas makt, kan, antingen af misstar om det helas väl eiler för egna afsigter, vilja göra mera eller annat till gemensamt i samfundet, än hvad som naturligen är det: således öringi under det helas förfogande en mängd ämnen, som blott böra ti im2 individen: följaktligen utsträcka samhällsenhbeten till en vidd och beskaffenhet, som äro sakvidriga och i samma mån skadliga. Klart finnsr man, att denna gräns-öfverstigning, i sia bör jan och så länga den sker till ringa betydenhet, ganska litet kännes. Den ianehåller alltid en ona tur, ett kränkande och ett orätt, äfven i sina minsta tilltag; men 3 niskor: na äro i sig sjelfva så godmodiga, att de ieke efterfråga små intrång och blott väckas till motstind genom större och för mjeket orimliga lidanden. Öfverakridandet kan gå för sig med korta steg, och den ciler de enskilde, som tagit maklien, så omärkbart kringskansa och förat ärka sig, att individerna just genom vanan, som är små srodukt, insöfvas, förlamas, och slutligen befinna sig i et sakviarigt, skadiigt ocz menniskokräakinde samundstillstind, men så in veckladt och förhärdadt likväl, att det ej utan stör sta svårigheter mäktar lösas, för att återbringas till öfverensstämmoalse med ska 5 . Vi hafva sett, en, i naturlizt skick och icke öfv a gränser, har sin osvikliga styrka i mediommarnes gemensamma öfver enskommelse 4 ar sig på menniskans medskapade böjelse fö ahä . Når den åter blir onaturl n den i e ti fana kraften till sitt upp: ande, utan a måste då för att ens vara, stödja sig på någoating annat, nemligen på den eiler de enskildes förmåga, som nu hålla samhällsenheten, såsom personlig myndighet, i sin hand. Det sociala intresset, så fort det öfrer gifvit sina sanna råmärken, faller således och nödvändigtvis allt mer och mer undor ett dynastisi: intresse. Första uppkomsten häraf kan på de flesta ställen vara bide begriplig och oskyldig, åtminstone ganska ursäktlig: våld eller list hafva visserligen icka på alla orfer, kanske blott på högst få, inled: till första steget. Men hvarje onaturligt sätt kan likväl icke fortzå, utvidga sig och genom sekler ega bestånd, utan medelst ränker, påfund, bedrägerier och hemligt eller öppet våld. Samhället, som på den falska bran slukat individerna, har scdan i sin ordning sjelf blifvit uppslukadt af dynasterne; och det besynnerliga factum allmänt inträffat, att så väl i folkens yttre förhållanden ömsevis till hvarandra, som inom hvart och ett för sig, föremålet för den sociala verksamheten upphört att vara sjelfva menniskornas egna väl i sann mening, och icke ens mera åser samhällets väl, utan allenast dynasternes och deras familjers. Individens karakter, såsom sådan, ligger då under, nedtryckt och förnekad; sam hällsenheten sjelf, såsom alla medlemmarnes gemensamhet och organiska union, är också forgången; hela begreppet om-ett humant samund har förlorat sig, och ali till den grad samlats i herrskarens eller herrskarnezs enstaka personlighet, att alla anses böra lida för dennas räkning ech intet i landet håiles berättigadt till välstånd utan så vidt det ses förkninpadt härmed. Till sin äldsta form och benämning på jorden, efter hvad historien säger, är detta KANYÄLDET, Det ligger icke i menniskans iatresse, såsom sådan, ati mörda sin like; lika litet kan exempel upp: visas på något folk, som, blott fördt af sitt eget intresso, öfverfaller en annan nation med krig och förödelse. Man skulla väl kunna tänka sig det enstaka fall, då, till folje af någon jordrevolution, ett folk jagas ifrån sina hemvister, måste söka sig nya, och dervid undantränger eller förstör äldre inbyggare på den ort, dit det kommer. Men, utom att ett såant nödtvång måste höra till undantagen och ingenting bevisar i frågan om menniskornas allmänna lynne embt bvarandra ; så vet också historien icke att nämna någon sådan tilldragelse. Örfverallt och ifrån första början, der vi höra berättelser om krig, om härjade ståder och landskap, om folk resta emot folk; så är det hos sådana, inom hvilka det Dynastiska elementet uppsväljt Samhället och Iadividen; vi se en berrskare draga i härnad. En skara, eller ett helt folk, följer honom, antingen dertill tvunget eller berusadt genom antirumana medel. De sistnämnda hafva bestått af många slag, och de förtjena att behjertas. Sådana äro de menskliga känslornas och tänkesättens förvridning, hvarigenom förekommande ämnen sättas i en inbillad dager, få falska namn, skef betydelse; men det enkelt humana nedtryckes såsom ett obetydligt, lågt, förkastligt. Förvridningen har oftast skett genom falsk religion pA EEE IEEE IEEE EEE TEE Nao får jar nliuts nåcOoANstädas mntan att förar