att det var en lefvande menniska och ej eit luftigt spöke. Han återkom sålunda från sin paniska förskräckelse, hvilken man desto heldre bör ursäkta honom, som det var i djupa nzsiten han deraf betogs, då deremot mingen bjelte, vida större än han, ser spöken midt på ljusa dagen. Kula gjorde nu ställningssteg, satte klacken hårdt i goltvet och antog, trots förskinnet och de bara uppvikta skjortärmarna, en ståtlig militärisk hållning. Ers majestät, tvifla kunde jag, men det vore att i milt hjertas garnison göra myteri mot min herre och kung. Ty ni har, vid nogare påseende, mycket förändrat er sedan de lysande dagarna; men det är tidens skull, och derföre basta. Ab, du har länge varit beåten, min store kung,, fortfor han i stigande glädje och förtrolighet. Hvarifrån kommer du nu? Du blef således icke skjuten vid Fredrikshall ? Nej, som du ser. Och icke heller begrafven på Riddarholmen?, Nej, endast bedrägeri. Man begrof en annan, förstår du. Hurrah, kung Carl lefver! burrah, hurrabl, jublade solda.en i sin fromma tro. Tyst, tystb bjöd den förnäme gästen med allvar. Dina gläsjerop behaga mig, men de kunna lätt uppväcka hela granskapet. Jag vill tills vidare icke blifva känd; du skal derföre svära mig att hålla hemligheten tyst. Han blottade sin värja, Kula lade två finger derpå och svor, men en dyrare ed, än den han annars hvardagligen bar på tungan. Godt, sade gästen och stack värjen iskidan. Nu begriper du hvad hufvuåbonad du skall hjelpa mig till... min kungakrona... Jag skall åter ställa mig i spetsen för mitt bedragaa folk. Man har inbillat dem, att fienden eller lönmördaren sände mig en kula vid Frediikshall. Ha, j usle lögnare, jag vill sända er en annan