att det var en lefvande menniska och ej eit luf-
tigt spöke.
Han återkom sålunda från sin paniska för-
skräckelse, hvilken man desto heldre bör ursäkta
honom, som det var i djupa nzsiten han deraf
betogs, då deremot mingen bjelte, vida större
än han, ser spöken midt på ljusa dagen.
Kula gjorde nu ställningssteg, satte klacken
hårdt i goltvet och antog, trots förskinnet och
de bara uppvikta skjortärmarna, en ståtlig mili-
tärisk hållning. Ers majestät, tvifla kunde jag,
men det vore att i milt hjertas garnison göra
myteri mot min herre och kung. Ty ni har,
vid nogare påseende, mycket förändrat er sedan
de lysande dagarna; men det är tidens skull,
och derföre basta. Ab, du har länge varit be-
åten, min store kung,, fortfor han i stigande
glädje och förtrolighet. Hvarifrån kommer du
nu? Du blef således icke skjuten vid Fredriks-
hall ?
Nej, som du ser.
Och icke heller begrafven på Riddarholmen?,
Nej, endast bedrägeri. Man begrof en annan,
förstår du.
Hurrah, kung Carl lefver! burrah, hurrabl,
jublade solda.en i sin fromma tro.
Tyst, tystb bjöd den förnäme gästen med
allvar. Dina gläsjerop behaga mig, men de
kunna lätt uppväcka hela granskapet. Jag vill
tills vidare icke blifva känd; du skal derföre
svära mig att hålla hemligheten tyst. Han blot-
tade sin värja, Kula lade två finger derpå och
svor, men en dyrare ed, än den han annars
hvardagligen bar på tungan.
Godt, sade gästen och stack värjen iskidan.
Nu begriper du hvad hufvuåbonad du skall
hjelpa mig till... min kungakrona... Jag skall
åter ställa mig i spetsen för mitt bedragaa folk.
Man har inbillat dem, att fienden eller lön-
mördaren sände mig en kula vid Frediikshall.
Ha, j usle lögnare, jag vill sända er en annan