Hamburg, hvarest hon, för en talrik försaraling tal, som vi här meddela efter ett Hamburger den 20 Augusti, höll ett blad (Missions-Nachrichten). Det skall tjenatill rekommendation för en sak, som äfven bland oss är af yttersta vigt, ocb ädla tänkesätt och göra våra läsare bekanta med detta fruntimmers fromma hjerta. Sedan hon utbedt sig församlingens öfverseende och gjort en ursäkt för det hon, mot sin böjelse, nödgades tala om sina egna rön, för att visa, huruledes hon hade sökt förbättra fängslade förbrytare, fortfor bena sålunda: aJag vill begynna med att förtälja, hvad som först förmådde mig att besöka de olyckliga fångarne i Englands fängelser. Jag hörde om Newgate, ett fängelse midt i London, att fångarne der befunno sig i stort lekamligt elände, i synnerhet de stackars barnen, som bär lefde inspärrade med sina mödrar. Ehuru några förbättringar redan voro, af den välbekante menniskovännen Howard, i detta fängelse införda, hade dock fångarne derigenom kommit i en föga bättre belägenhet. För öfrigt är det märkligt, att just Howard, som man har att tacka för de första förbättringarne, alltid yttrade, att qvinnan en sång kunde blifva redskäp till att fortsätta verket med större framgång. Då jag nämnde min önskan att besöka fångarne i Newgate, afrådde man mig på det ifrigaste och sade mig, att det var förbundet med stor fare, emedan fångarne i detta fängelse befunno sig i ett så förvildadt tillstånd, att kvappt en öfverhetsperson skulle vara i stånd att betrygga mig mot misshandling. och att i synnerhet qvinnorna voro till den grad oregeriiga, att endast karlar voro tillsatta att hålla dem i styr, och ett det således vore otänkbart, att qvinnan skulle kunna styra dem. Det blef mig äfven berättadt, att de hade sönderslagit allt busgeråd i sina celler, slagit ut alla fensterna, ja! till och med förstört alla eldstäder i väggarna. Det var således icke underligt, att man fruktade lemna. ett fruntimmer tillträde till dem. Men jag kände det som min pligt att besöka dem, och derföre litade jag tryggt på försynen. och jag trodde, att fångarno nog skulle tåla, att vi talade till dem, när de på vårt saktmod märkte, att vi följde en bögre kallelse. När jag såg fångarnes djupa moraliska fördetf, såg och hörde dem dricka, svärja, bannas och kifvas med hvarandra, då frågade jag mig sjelf: aböra vi icke försöka, hvad kristlig kärlek förmår äfven ibland dem, som sjunkit så djupt? Låtom oss allt:å tillse, hvad kristlig undervisniog ksn uträtta hos dessa arma, vilseförda! Och jag föreslog att läsa den heliga skrift med dessa olycklige. Mean svarade mig, att jag vid ett sådant tillfälle åtminstone borde hafva en fångvaktare i min närhet, för att beskydda mig. Mig syntes dessa menniskors närvaro icke nödvändig. Jag hade kort förut läst en del! af den heliga skrift, hvilken syntes mig synnerligen passande att verka på fångarne, och som jag kände ett oemotståndligt begär att föreläsa dem, det var nemligen Luc. 15 kap. Då jag nu begynte och trodde, att de ville sätta sig deremot, fann jag tvertom, att de lyssnade med spänd uppmärksamhet, cch slutligen greto de så högt, att jag knappt hörde min egen röst. Prisande Herran kan jag säga, att jag med förtröstan gick in i fängelset, förtröstande på den heliga skrift, ja! jag kom till fångarne i den tron, att Herran Jesus Christus är kommen till att frälsa alla dem, som borttappade äro. Och denna sanning såg jag der bekräftad med ett nytt, kraftigt bevis. Det var just det glada bådskapet om Jesus, som passade för dessa olyckliga fångars belägenhet. Der voro menniskor förhärdade i synden, från hvilka Gud borttog stenhbjertat och ga dem ett kötthjerta i stället. För dem, som voro mest nedslagna, mest trötta och betungade, blef agan lätt, och det visade sig klart, att äfven för den största syndare ännu är ett hopp och en frälsning. ett kopp, scm icke kommer på skam, och en frälsning, som bvilar på en evig grund, Knappt kunde något hjerta blifva orördt vid åsynen af evangelii stora verkningar på dessa så djupt sjunkna. Jag vill nämna ett exempel på en fånges omvändelse, som synreriigen bidrog att uppmuntra oss. Det var en viss Maria F., som var ytterst förderfvad; hen hade stulit, var begifven på fylleri och, som jag tror, eländig i hvarje hänseende. Ofta har jag läst Luc. 435 kap., och jag vågar hoppas, att alla i denna församling flera gånger gjort detsamma. Det innehåller de enkla liknelserna om den förlorade penningen, det förlorade fåret och den förlorade sonen. Och det säger oss, huru det är mera glädje i himme!en öfver en syndare, som sig omvänder och bättrar, än öfver nio och nittio rättfärdiga. Jag fann, att alla dessa liknelser voro serdeles passande att röra fångarnes hiertan, och jag har ofta erfarit, att de ledt dem till omvändelse. En gång, medan jag läste historien om den förlorade sonen, som hede förfarit sina egodelar långt bort ifrån fadershuset, utropade den emtalta fången: aJag känner, Fru Fry, jag känner mig som denna förlorade son. Jeg längtar att återvända till min faders hus, som visserligen kommer mig till mötes derigenom, att han har sändt eder till detta fängelse. Ja! ban har sett mig komma, då jag Jångt borta var. O! måtte det blifva samma glädje öfser min hem komst! måtte hen säga om mig: denna synderska var död och har fått lif igen! Detta var ingen flyktig känsla i hennes hjerta; derom öfvertygades vi pf hennes vandel. Hennes hela uppförande betygade, att det ver tron på syndaförlåtelsen genom Christum, hvilken, som en Guds kraft, verkade på hennes sinnesförändring. Hon jakttog nu villigt de föreskrifler, som fruntimren hade infört i fängelset, nämsor SEEK KSSS IEEE ENSE TEESE EEE EES Denna flamma, som upplifvar dig, är mäktig! tt skapa pultronen till bjelte och dåren till vis, ioföl: pretendenten, i det han med armar