förvirring i begrepp och åsigter till mötes och
såsom vi redan anmärkt rörande konferensen
Manchester, hotar ånyo ett inbrott af andelig:
begrepp och åsigter i statsförhållanderna, en in
fytelse, som vid Engelska uppresningen år 164(
stegrades till en verklig tragikomisk höjd. Mar
har visserligen lätt att skratta på en längesedar
förgången tids bekostnad, men när man tänke
på att en ledamot af detta7högvisa Rumpparla:-
ment gjorde bibelspråket: Kämpa trons goda
strid t:ll sitt dopnamn, samt ait flera andra ef
terhärmade detta krassa vanvett, så kan man
verkeligen knapt afhålla sig från skratt; men der
nyare tidea har varit vittne till föga mindre
galna uppiräden än dem Walter Scott på ett så
humoristiskt sätt skildrar för oss i sina Purita-
ner — man påminne sig endast Irwing och hans
förbistrade språk, — och det är intet tvifvel mer
att en tygellös fanatisk anda mer och mer in
tränger i det offentliga lifvet, ett bexymmer, som
klarseende män redan för 30 eller 40 år sedan
yttrade, ehuru krigets buller då öfverröstade de-
ras stämmor.
Men i samma mån som de lägre klasserna
framträngt på den offentliga banan med sin ri-
het och haifkunskap, har det onda tillväxt, e-
huru tvifvelsmål kunna äga rum om dess all-
männa orsaker. Statskyrkans drönarelif, som
först i sedaare tider genom den växande faran
kunnat någorlunda uppskakas ur sin sören, har
föranledt en stagnation inom de theologiska och
filosofiska vetenskaperna, hvars följder allt tyd-
ligare framträda i dagen. Den som känner dena
na Engelska högkyrkas historia, honom kan det
ej undfalla, att ett sådant träd nödvändigt skulle
bära sådana frukter. Detta förhållande ledde
inom de högre klasserna till filosofisk likgiltig-
het eller till andäktigt hyckleri; i de lägre till
söndring från kyrkan, och den företeelse, som
pietismen åstadkom i Tyskland och andra pro-
testantiska länder, har i England, äfvensom i
Nordamerika, utbildat sig till en allt nedtyn-
gande sekterism; men inom sjelfva högkyrkan,
som ännu är i besitining af makt och rikedom,
hafva tvenne riktningar yppat sig, en verldslig
och en rel:giös Det verldsliga partiet har med
det mäktiga England dragit ut till alla verlds-
delar, nyttjar det välde, som hon ännu utöfvar
öfver de högre klasserna, söker utbreda sin raakt
öfver alla de länder, dit Eoglands svärd och in-
flytande tränger, och åsyftar att sätta sin stol
såsom en framtida verldskyrkas vid sidan af
Fetri. Men på det stolta trädet gnager en mask,
och dektor Puseys doktrin afhöljer Israels skada.
Det är en grundsats hos den Engelska högkyrkan,
att genom prestvigningen fortplantas den Helige
Ande allt sedan kristendomens början, likasom
det läres i katholska kyrkan; hon antager dock,
att Engelska högkyrkan är den verkliga kathol-
ska och att den Romerska fallit i vilfarelser och
förderf. I det nu Pusey åter gick tillbaka till
sin kyrkas gamla dogmer och bemödade sig att
på sådant sätt förnya dem, kunde det ej und-
falla honom, att hos Romerski-katholska kyrkan
fanns en vida strängare konseqvens i grundsat-
serna, och att Hon icke, såsom den Engelska,
nedsjunkit till ett aristokratiskt-politiskt institut,
utan hade sin rot i folket och der dref stän-
digt nya skott. Då blef det skämt, som den
humeristiske Skottske barden i så rikt mått ut-
göt öfver sändebudets från Oxford ambrosiani-
ska lockar, med ens en bjert verklighet. Dok-
tor Pusey och hans anhängare äro, i hvad for-
mer de än må insvepa sig, i sjelfva verket krypto-
katholiker. Vore England icke uppfylldt med
larm öfver materiell nöd, så skulle denna till-
dragelse hafva haft en oerhörd verkan på den all-
männa meningen; men vår rastlösa tid har föga
deltagande för sådana saker, och sålunda skall
företeelsen gå ut på några enskilda omvändelser
eller i all tysthet åter dö bort. Englands an-
deliga lif finnes icke mer hos Alma Maler i Ox-
ford.
Allvarligare och mera i lifvet ingripande är
den strid, som uppstått i Skottland. Der ligger
presbyterium sedan flera år tillbaka i tvist med
kommunalfriheten rörande predikanternes val,
hvilken strid redan uppnått den grad af bitter-
het, att många insigtsfulle män i England anse
den offentliga maktens inblandning nödvändig.
Lord Aberdeen (nuvarande minister för utrikes-
ärendern2) ietresserade sig för saken och för-
beredde år 4840 en bill i parlamentet. Antin-
gen nu ögonblickets maktpåltiggande politiska
åntressen hindrade Ofverhuset från att befatta