förvirring i begrepp och åsigter till mötes och såsom vi redan anmärkt rörande konferensen Manchester, hotar ånyo ett inbrott af andelig: begrepp och åsigter i statsförhållanderna, en in fytelse, som vid Engelska uppresningen år 164( stegrades till en verklig tragikomisk höjd. Mar har visserligen lätt att skratta på en längesedar förgången tids bekostnad, men när man tänke på att en ledamot af detta7högvisa Rumpparla:ment gjorde bibelspråket: Kämpa trons goda strid t:ll sitt dopnamn, samt ait flera andra ef terhärmade detta krassa vanvett, så kan man verkeligen knapt afhålla sig från skratt; men der nyare tidea har varit vittne till föga mindre galna uppiräden än dem Walter Scott på ett så humoristiskt sätt skildrar för oss i sina Puritaner — man påminne sig endast Irwing och hans förbistrade språk, — och det är intet tvifvel mer att en tygellös fanatisk anda mer och mer in tränger i det offentliga lifvet, ett bexymmer, som klarseende män redan för 30 eller 40 år sedan yttrade, ehuru krigets buller då öfverröstade deras stämmor. Men i samma mån som de lägre klasserna framträngt på den offentliga banan med sin rihet och haifkunskap, har det onda tillväxt, ehuru tvifvelsmål kunna äga rum om dess allmänna orsaker. Statskyrkans drönarelif, som först i sedaare tider genom den växande faran kunnat någorlunda uppskakas ur sin sören, har föranledt en stagnation inom de theologiska och filosofiska vetenskaperna, hvars följder allt tydligare framträda i dagen. Den som känner dena na Engelska högkyrkas historia, honom kan det ej undfalla, att ett sådant träd nödvändigt skulle bära sådana frukter. Detta förhållande ledde inom de högre klasserna till filosofisk likgiltighet eller till andäktigt hyckleri; i de lägre till söndring från kyrkan, och den företeelse, som pietismen åstadkom i Tyskland och andra protestantiska länder, har i England, äfvensom i Nordamerika, utbildat sig till en allt nedtyngande sekterism; men inom sjelfva högkyrkan, som ännu är i besitining af makt och rikedom, hafva tvenne riktningar yppat sig, en verldslig och en rel:giös Det verldsliga partiet har med det mäktiga England dragit ut till alla verldsdelar, nyttjar det välde, som hon ännu utöfvar öfver de högre klasserna, söker utbreda sin raakt öfver alla de länder, dit Eoglands svärd och inflytande tränger, och åsyftar att sätta sin stol såsom en framtida verldskyrkas vid sidan af Fetri. Men på det stolta trädet gnager en mask, och dektor Puseys doktrin afhöljer Israels skada. Det är en grundsats hos den Engelska högkyrkan, att genom prestvigningen fortplantas den Helige Ande allt sedan kristendomens början, likasom det läres i katholska kyrkan; hon antager dock, att Engelska högkyrkan är den verkliga katholska och att den Romerska fallit i vilfarelser och förderf. I det nu Pusey åter gick tillbaka till sin kyrkas gamla dogmer och bemödade sig att på sådant sätt förnya dem, kunde det ej undfalla honom, att hos Romerski-katholska kyrkan fanns en vida strängare konseqvens i grundsatserna, och att Hon icke, såsom den Engelska, nedsjunkit till ett aristokratiskt-politiskt institut, utan hade sin rot i folket och der dref ständigt nya skott. Då blef det skämt, som den humeristiske Skottske barden i så rikt mått utgöt öfver sändebudets från Oxford ambrosianiska lockar, med ens en bjert verklighet. Doktor Pusey och hans anhängare äro, i hvad former de än må insvepa sig, i sjelfva verket kryptokatholiker. Vore England icke uppfylldt med larm öfver materiell nöd, så skulle denna tilldragelse hafva haft en oerhörd verkan på den allmänna meningen; men vår rastlösa tid har föga deltagande för sådana saker, och sålunda skall företeelsen gå ut på några enskilda omvändelser eller i all tysthet åter dö bort. Englands andeliga lif finnes icke mer hos Alma Maler i Oxford. Allvarligare och mera i lifvet ingripande är den strid, som uppstått i Skottland. Der ligger presbyterium sedan flera år tillbaka i tvist med kommunalfriheten rörande predikanternes val, hvilken strid redan uppnått den grad af bitterhet, att många insigtsfulle män i England anse den offentliga maktens inblandning nödvändig. Lord Aberdeen (nuvarande minister för utrikesärendern2) ietresserade sig för saken och förberedde år 4840 en bill i parlamentet. Antingen nu ögonblickets maktpåltiggande politiska åntressen hindrade Ofverhuset från att befatta