Helsning till en brandgul Tulpan i Januari.
Hvem bar dig väckt ur vinterblunden,
Hvad vill du här, hvad söker du?
Det är ju kallt, så kallt ännu
Och nordan susar genom lunden?
I guld och purpur kinden brinner
Och liljedoft omsväfvar dig:
Säg, ljusalf, säg, hvad vill du mig?
Hos mig du inga fränder finner!
Du är så skön — du får ej luta
Ditt hufvud så — ej bladen strö!
Du är så ljuf! — du får ej dö,
Så hastigt ej min drömsyn sluta!
Dock hvarför skulle du väl dröja,
Du sommergäst! — på vintrig ö?
Nej, dofta ut i frid och dö;
Jag skall ej saknadståren röja!
Visst sörjer jag (jag kan ej glömma
Den ljufsa fröjd din anblick gaf),
Men reder gerna till den graf,
Som dina guldblad snart skall gömma.
Så somna då. — Fort natten svinner.
När vårsol smeker dina blad,
Du slår ditt öga upp — och glad
Då fordra vänner återfinner.