garna ech de masie saledes atnojas med att tralfas af deras stränghet. Hr Dupoty är af generalprokuratorn ställd under tilltal, icke för enl. direkt positiv medbrottslighet, utan för en moralisk, och snarare för en politisk tendens, än för ett brott eller förseelse. Han är af pärskammaren förklarad skyldig till en af verkan åtföljd provokation, ehuru kammaren ej funnit, att nå-Å gon personlig förbindelse egt rum emellan Hr Dupoty och brottets upphofsmän, och ehuru man ej kan uppvisa någon förbindelse emellan den artikel, som finnes i Journal du peuple för den 42 September, och följande dagens bedröfliga händelse.n uVi respektera grundsatsen af res judicata. Vi veta, att man ej har rätt att aprotestera mot en domstols beslut, äfven om man är öfvertygad, att domstolen misstagit sig. Men det torde vara oss tillåtet, alt omnämna ett resultat, hvilket måste synas som en offentlig olycka. I en stat, der borgarena hafva andel i regeringen, måste ett domstolsbeslut af detta slag, som bedröfvar och upprör sjelfva den ministeriella pressen, sätta hela samfundet i bestörtning. PärsdomstoJens utslag inskränker sig icke till att straffa en politisk skriftställare, utan det angriper äfven diskussionens frihet. Den lagtolkning, som ifrågavarande dom framställer, går utöfver sjeliva Septemberlagarna; hon är ännu mera hotande och aldrig har godtycket blifvit så formligen etableradt i lagskipningen. För att Septemberlagarna skulle kunna vara användbara på en skrift, en bok eller tidning, måste skriftställaren så direkt hafva uppmanat till mord på konungens person eller till omstörtande af den lagliga regeringen, att denna uppmaning, äfven om den icke haft någon verkan, i och för sig sjelf utgör en attentat; skriftställaren visste då hvad han gjorde oeh för hvilka äfventyr han blottställde sin ära och sitt lif. Men med den tolkning, som pärskammaren gifver åt lagen af år 4819, kan hvarje ord af opposition, om det råkar sammanträffa med en uppresning, med en sammangaddning eller ett mordförsök, anses utgöra en medskyldighet i dessa handlingar och ådraga skriftställaren straff af fängelse, deporta-! tion, tvångsarbese eller till och med döden. Man ryser vid blotta tankan derpå.n Den lagtolkning, som härflyter från Pärskammarens dom, ökar de redan handgripliga olö-:t genheterna af denna domstol. Hon utgör ännu ett motiv för den önskan, att päriets domsrätt vid politiska brott och förseelser måtte bestämmas och begränsas; men tills detta skett, utgör hon ännu en ny fara för pressen och landet. Man beröfvar skriftställarne de garantier, som i hvarje civiliseradt samfund förstås af sig sjelfva, som Julirevolutionen lofvat och kartan helgat. Man försätter hela pressen i ett fortfarande anklagelsetillstånd; man belastar alla skriftställare med anklagelse för moralisk medbrottslighet; man återställer för dem misstänkthetslagen. Pressen kan ej godkänna denna ställning. De skriftställare, som deltaga i hennes dagliga debatter, äro! skyidige sig sjelfve och landet, att på alla lagliga vägar sätta sig emot detta nya skrämselsystem. Sedan sista valen hafva alla ministerer, med undantag af den närvarande, öfvertagit förbindelsen att reformera Septemberlagarna. Den offentliga rösten fordrar en mot det ondas storlek motsvarande upprättelse. Vi skola fortfara att fordra den. Nu kan ministeren fortsätta den förtviflade striden, hvari den indrager alla regeringens krafter. Pressen skall ej låta afskräcka sig för denna strids skiften, huru de än 10å foga sig. Den goda rätten och moderationen äro på vår sida; vi uppfylla en pligt, hvars allvar och vidd vi känna; vi skola gå ända till: det yttersta, ty vi hysa förtroende till vår sak! och dex allmänna meningens energi. Så ofta än regeringen uppmanat pressen till strid på lif! och död, har pressen likväl icke funnit döden., I så högtidliga och så kritiska omständigheter har det synts oss nödvändigt att tillkännagifva för publiken, som understödjer oss med sin röst, och hvars känslor vi anse oss representera, att: vår tro på de stora principer vi försvara, icke! är skakad. Vi förklara således med kartan, att afransmännen hafva rättighet, att i öfverensstämmelse med lagarna, offentliggöra och låta; trycka sina meningar;, med samma kartas 69 artikel, att domen öfver tryckfrihetsbrott ute-; slutande måste tillkomma juryn;? med 4794 års konstitution, att cingen kan tilltalas för skrifter som han offentliggjort, utom då han med afsigt uppmanat till olydnad mot lagarna; med artikeln 202 i Code penal att vuppmaningen miste, för att bli ett brott eller förseelse, vara direkty och icke härflyta från en mer eller mindre godtycklig sammanställning mellan en handling och de skrifter, som föregingo eller åtföljde denna handlivg; med artikeln 60 af Code pnal att nutan kännedom af komplotten kan ingen medbrottslighet existeras med Royer Collard, Odilon Barrot, Lamartine, Berryer, Dufaure och Dupin, att det icke är vist att gifva en politisk korps lagskipningsprerogativer och alt man, om man vill göra pärskammaren till en prevotaldomstol öfver pressen, komprometterar våra institutioners pi