garna ech de masie saledes atnojas med att tral-
fas af deras stränghet. Hr Dupoty är af gene-
ralprokuratorn ställd under tilltal, icke för enl.
direkt positiv medbrottslighet, utan för en mo-
ralisk, och snarare för en politisk tendens, än för
ett brott eller förseelse. Han är af pärskam-
maren förklarad skyldig till en af verkan åtföljd
provokation, ehuru kammaren ej funnit, att nå-Å
gon personlig förbindelse egt rum emellan Hr
Dupoty och brottets upphofsmän, och ehuru
man ej kan uppvisa någon förbindelse emellan
den artikel, som finnes i Journal du peuple för
den 42 September, och följande dagens bedröfliga
händelse.n
uVi respektera grundsatsen af res judicata. Vi
veta, att man ej har rätt att aprotestera mot
en domstols beslut, äfven om man är öfvertygad,
att domstolen misstagit sig. Men det torde vara
oss tillåtet, alt omnämna ett resultat, hvilket
måste synas som en offentlig olycka. I en stat,
der borgarena hafva andel i regeringen, måste
ett domstolsbeslut af detta slag, som bedröfvar
och upprör sjelfva den ministeriella pressen,
sätta hela samfundet i bestörtning. Pärsdomsto-
Jens utslag inskränker sig icke till att straffa en
politisk skriftställare, utan det angriper äfven
diskussionens frihet. Den lagtolkning, som ifrå-
gavarande dom framställer, går utöfver sjeliva
Septemberlagarna; hon är ännu mera hotande
och aldrig har godtycket blifvit så formligen
etableradt i lagskipningen. För att September-
lagarna skulle kunna vara användbara på en
skrift, en bok eller tidning, måste skriftställaren
så direkt hafva uppmanat till mord på konun-
gens person eller till omstörtande af den lagliga
regeringen, att denna uppmaning, äfven om den
icke haft någon verkan, i och för sig sjelf ut-
gör en attentat; skriftställaren visste då hvad
han gjorde oeh för hvilka äfventyr han blott-
ställde sin ära och sitt lif. Men med den tolk-
ning, som pärskammaren gifver åt lagen af år
4819, kan hvarje ord af opposition, om det rå-
kar sammanträffa med en uppresning, med en
sammangaddning eller ett mordförsök, anses ut-
göra en medskyldighet i dessa handlingar och
ådraga skriftställaren straff af fängelse, deporta-!
tion, tvångsarbese eller till och med döden. Man
ryser vid blotta tankan derpå.n
Den lagtolkning, som härflyter från Pärskam-
marens dom, ökar de redan handgripliga olö-:t
genheterna af denna domstol. Hon utgör ännu
ett motiv för den önskan, att päriets domsrätt
vid politiska brott och förseelser måtte bestäm-
mas och begränsas; men tills detta skett, utgör
hon ännu en ny fara för pressen och landet.
Man beröfvar skriftställarne de garantier, som i
hvarje civiliseradt samfund förstås af sig sjelfva,
som Julirevolutionen lofvat och kartan helgat.
Man försätter hela pressen i ett fortfarande an-
klagelsetillstånd; man belastar alla skriftställare
med anklagelse för moralisk medbrottslighet; man
återställer för dem misstänkthetslagen. Pressen
kan ej godkänna denna ställning. De skriftstäl-
lare, som deltaga i hennes dagliga debatter, äro!
skyidige sig sjelfve och landet, att på alla lag-
liga vägar sätta sig emot detta nya skrämselsy-
stem. Sedan sista valen hafva alla ministerer,
med undantag af den närvarande, öfvertagit för-
bindelsen att reformera Septemberlagarna. Den
offentliga rösten fordrar en mot det ondas stor-
lek motsvarande upprättelse. Vi skola fortfara
att fordra den. Nu kan ministeren fortsätta
den förtviflade striden, hvari den indrager alla
regeringens krafter. Pressen skall ej låta af-
skräcka sig för denna strids skiften, huru de än
10å foga sig. Den goda rätten och moderatio-
nen äro på vår sida; vi uppfylla en pligt, hvars
allvar och vidd vi känna; vi skola gå ända till:
det yttersta, ty vi hysa förtroende till vår sak!
och dex allmänna meningens energi. Så ofta
än regeringen uppmanat pressen till strid på lif!
och död, har pressen likväl icke funnit döden.,
I så högtidliga och så kritiska omständigheter
har det synts oss nödvändigt att tillkännagifva
för publiken, som understödjer oss med sin röst,
och hvars känslor vi anse oss representera, att:
vår tro på de stora principer vi försvara, icke!
är skakad. Vi förklara således med kartan,
att afransmännen hafva rättighet, att i öfverens-
stämmelse med lagarna, offentliggöra och låta;
trycka sina meningar;, med samma kartas 69
artikel, att domen öfver tryckfrihetsbrott ute-;
slutande måste tillkomma juryn;? med 4794
års konstitution, att cingen kan tilltalas för skrif-
ter som han offentliggjort, utom då han med
afsigt uppmanat till olydnad mot lagarna; med
artikeln 202 i Code penal att vuppmaningen miste,
för att bli ett brott eller förseelse, vara direkty
och icke härflyta från en mer eller mindre god-
tycklig sammanställning mellan en handling och
de skrifter, som föregingo eller åtföljde denna
handlivg; med artikeln 60 af Code pnal att nutan
kännedom af komplotten kan ingen medbrottslig-
het existeras med Royer Collard, Odilon Bar-
rot, Lamartine, Berryer, Dufaure och Dupin, att
det icke är vist att gifva en politisk korps lag-
skipningsprerogativer och alt man, om man vill
göra pärskammaren till en prevotaldomstol öfver
pressen, komprometterar våra institutioners pi-