glömma bert a att någon gång komma och drieka en
topp kaffe i ;granngården,, torkade sedan Mina oct
Lina om mun och kindben, ty dessa vero flottiga
af den fsta välfägnaden, ech gjorde sig derefter får
dig till afmarich. Mor Kajsa och den något tam
vordna Anna Lisa följde med ett långt stycke och
mor Kajsa ropade till den sednare:
Skynda dig före, tös, oca öppna grinden, drag
icke benon efter dig, utan spring som Jag siger.
Når Anna-Lisa sedan i grindpergar fick en blank
riksdaler af Mathilda, blef ånyo et fasligt kompli-
monterade, oca2 mor Kajsa befallde Ann: Lisa at
ej allenast kyasa nådig arefvinnam på kanden och
tacka, utan äfven småfröknarme, men häremot pro-
testerade högeligen både Mathilda, Mina och Lina,
och när all denna artighet var väl slut fortsatte
Mathilda och hennes små flickor skyadsamt vägen
hemåt, ech vi taga ett farväl, troligen för alltid a
dem, för att återvinda till den arma, ensamma Stina.
Dagen hade förflutit temligen sorgfritt för den
unga saldatqvinnan, men när det led till aftonen,
och hon ej mera såg att sy på sin Johens Baukap-
pa, då infann sig sorgen och ssknaden å nys, och
hon nedtyngdes af den tomhet och ensamhet, som
rådde omkring henne. Derföre kan ingen föreställa
sig bennes glädje och tacksamhet mot ajea englea-
goda grefvinnan, när ÅAnnike i sista skymningen
anlände, förklarande, att hon nu skulla stanna hos
Stina, och att grefvinnan skulle förskylla kenne för
hela tiden. Annika tycktes vara högst helåten med
detta, och för Stina blef Annika en ster tröst och
resurs. Sådana gummor, som gå ur stuga i stöga.
hafra elt iouttömligt förråd af berättelser, sqvaller
och historier, och Stina lät sig ganska väl behega
detta, alhörde med stor uppmärksa het allt hvad
Annika föredrog, och fann dagarne temligen drägliga,
sedan hon fått datta sällskap. De rosade och be-
römde tillsamman aden goda, rara grefvinnsnp, och
förtalade litet smått, tyst och sakta, den annars så
allmänt berömda mor Kajso.
Under en oupphörlig kenversation gingo dagar
och veckor framåt, drägligt nog för den, dock alltid
sin Johan saknande ftina, och ingen kan tänka sig
hennes obeskrifliga fröjd, när Josef en vac sker afton
kom till henne, med etw liten pa
j