ch mörkt som i grafven. Stackars Stina hade förr aldrig sammantaget under hela sin lefnad gråtit så mycket, hon visste ej att äfven hörseln deraf lider, ty man tycker sig höra susande, brusande, toner lika som från en orgel, och ljudsådana som kyrkoklockor gifva. Stackars Stina! hon fick nu denna dystra erfarenhet, och det är hemskt och synd att lemna hezne i denna förfärliga belägenhet, men man måste. Hvyad här är varmt och skönt och trefligt i afton, sade grefvinnan till sina båda små döttrar, lika stora, lika gamla, och så lika för alla andra än modersögat, att blott ett litet svart band om halsen på den s.k. äldsta kunde åtskilja dem. Hvad menniskan är svag för ombyte ändå; fortfor grefvinnan vänd till Josef, en ung slägtinge som utgjorde en medlem af den lilla familjen. Visst har sommaren varit litet regnig, men, det har dock varit sommar, och eburu kort dess besök är, binner man likväl att likasom ledsna dervid, ty man njuter verkligen af att sespår af en ny årstid. Denna lilla brasa som smattrar så friskt, detta komfortabelt uppdukade thebord, som lyser mot eldskenet, dessa korgar med mogen och crann frukt, hvars färger, bjorta i sig sjelfva, äfven upphöjas af det muntra skenet från brasan, Mina och Lina som hoppa, äfven i detta sken, på den mjuka mattan, så tyst att man blott ser, men icke rulle höra dem, knäckte de icke då och då en full med sina friska tänder: allt detta är gladt, nytt ch roligt, och jag säger aldrig som så många andra: lefye sommaren! lefve våren o. s. v. utan lefve hvarje årstid som man fullkomligt rättar sig efter, och in i hvilken man medförer gladt och friskt sinne, hopp och lefnadslust. Ingen svarade på detta tilltal: barnen hörde ej derpå, utan lekte och smågnabbades med hvarandra, under täta blickar på det omtalade tbebordet och de lockande fruktkorgarne, som för dem icke hade nå got behag såsom prydnad och ögonfägnad, utan blot!