ch mörkt som i grafven. Stackars Stina hade förr
aldrig sammantaget under hela sin lefnad gråtit så
mycket, hon visste ej att äfven hörseln deraf lider,
ty man tycker sig höra susande, brusande, toner lika
som från en orgel, och ljudsådana som kyrkoklockor
gifva. Stackars Stina! hon fick nu denna dystra er-
farenhet, och det är hemskt och synd att lemna hezne
i denna förfärliga belägenhet, men man måste.
Hvyad här är varmt och skönt och trefligt i afton,
sade grefvinnan till sina båda små döttrar, lika stora,
lika gamla, och så lika för alla andra än moders-
ögat, att blott ett litet svart band om halsen på den
s.k. äldsta kunde åtskilja dem. Hvad menniskan är
svag för ombyte ändå; fortfor grefvinnan vänd till
Josef, en ung slägtinge som utgjorde en medlem af
den lilla familjen. Visst har sommaren varit litet
regnig, men, det har dock varit sommar, och eburu
kort dess besök är, binner man likväl att likasom
ledsna dervid, ty man njuter verkligen af att sespår
af en ny årstid. Denna lilla brasa som smattrar så
friskt, detta komfortabelt uppdukade thebord, som
lyser mot eldskenet, dessa korgar med mogen och
crann frukt, hvars färger, bjorta i sig sjelfva, äfven
upphöjas af det muntra skenet från brasan, Mina
och Lina som hoppa, äfven i detta sken, på den
mjuka mattan, så tyst att man blott ser, men icke
rulle höra dem, knäckte de icke då och då en full
med sina friska tänder: allt detta är gladt, nytt
ch roligt, och jag säger aldrig som så många andra:
lefye sommaren! lefve våren o. s. v. utan lefve hvarje
årstid som man fullkomligt rättar sig efter, och in
i hvilken man medförer gladt och friskt sinne, hopp
och lefnadslust.
Ingen svarade på detta tilltal: barnen hörde ej
derpå, utan lekte och smågnabbades med hvarandra,
under täta blickar på det omtalade tbebordet och de
lockande fruktkorgarne, som för dem icke hade nå
got behag såsom prydnad och ögonfägnad, utan blot!