er af broderier och försiringar, verkligen ärlf ågonting ganska väsendtligt, någonting hvar-l! örutan denna musik på många ställen förlorar ela sin färg, hela sin egendomliga karakter, om b en bar någon sådan, och förfaller till en ohbjelp-( g plaitbet. Dessa Goriturer äro alldeles ickel, os Donizetti till den grad ett hors doeuvre, om ofta t. ex. hos Rossini; de utgöra tvertom jelfva frasen, tillhöra sjelfva periodbyggnaden, somm en nödvändighet. Nå väl! och man säger u: mamsell S. kan väl icke ännu komma ut ned dessa enskilda svårigheter, som tillhöra ucies parti; men med afdreg af alla dylika utyrbetningar i musiken, är hom makalös, hänföande! — Kan deita vara uppriktigt? Kan man verkligen i t. ex. den bekanta arian: pkärleks nilda etc.s såsom mamsell S. exequerar slutet leraf, finna sig, jag vill icke säga förtjust, men velåten? Kan man verkligen tycka att det är rpperligt, att det är tillfredsställande, det sätt, varpå mamsell S. likaledes affirdar flera andra f rollens briljantaste partier, der hon i stället ör en vidlyftig passage sätter några simpla fjerledelar med långa steg mellan hvar not, eller i tället för en staccaterad skala, som faller sig itet svår, sälter, jag tror nästan .... endast en paus! Och för att blott uppehålla sig vid hennes sidsta scen och den vackra Smärtan mig eje te., så bar hon kanske på sitt vis sjungit den säst af allt, serdeles första gången; men hon har ikväl sjungit den mera som en visa än som ett brasurstycke, och kan sådant vara tillräckligt ör den strängare kritiken? Hvar har man der unnit den entusiasm, hvarmed M:ll Lind anslog sedan de tvenne första tonerna? och hvad har lebutanten der baft att sätta i stället för de flera, må tia småsaker, men ändå småsaker af verklig eekt, som tillhöra sednare delen af denna aria, men hvilka hon knappast ens antydt? Hvad som tilläfventyrs gör, att mången, detta oaktadt, finner Mill S. i sin sidsta scen förträff7, är de flera goda intentioner, M:ll S. här, likasom äfven på många andra ställen i pjesen, förråder såsom aktris. Det är naturligt, att den iheater-effekt, som ligger i hela derna scen, om den spelande något så när vet att framhålla den, skall göra ett visst intryck, och M:ll S. — det kan upprepas — har här som skådespelerska visat icke oälna anlag. Korieligen: M:ll S. är en ung elev, som genom ändamålsenlig behandling kan med tiden bli något, men som möjligen riskerar allt, så framt hon på sätt, här skett, tvingas fram i otid med halfzgjord method och omogen utbildning, för att för sin goda vilja och sina vackra bemödanden skörda af kritiken en må vara sträng, men nödvändig tillrättavisning, som alltid är en bitter medicin, och af förgudningen ett smicker, som deremot merendels är ett säkert gift. Er Belletti har båda gångerna ofta nog legat något under ackompanjemanget; ett litet fel, som han synes med någon uppmärksamhet på sig sjelf lätt kunna undvika. En anmärkning måste äfven göras vid den alltför manhaftiga och tragiska hållning, han gifver sin sång i vissa stycken, som endast äro ganska triviala reciter, såsom t. ex. i recitativet med Hr Wennmbom i andra aktens början, der ham mottager underrättelsen om hur den utskickades värf lyckats i Frankrike. Man måste veta att gifva sin deklamation någon litet olika kulör för olika ämnen. Hr B:s pompösa uttryck vid detta tillfälle är så mycket mera påfallande, som Hr Wennbom sätter deremot en lika olämpligt sentimental replik, nästan i stilen af ett sxamoroso, hvilket gör att hela dialogen genom kontrasten faller nästan in i det löjliga. Hr Giänther bar, som alltid, varit en god Arthur. Han är visserligen på några ställen hörbarligen generad af sitt ofta högt gående parti, men han reder sig likväl alltid derur; och hans alltigenom musikaliska föredrag förtjenar ett vackert loford. Kören kunde så gerna vara borta, i det skick, den dessa gånger presenterats. Det är stundtals alldeles omöjligt att med bästa vilja i verlden höra om den verkligen finnes eller icke. 0. 0. — Vid Kongl Svenska Musikaliska Akade. ar Ann ma cc