er af broderier och försiringar, verkligen ärlf
ågonting ganska väsendtligt, någonting hvar-l!
örutan denna musik på många ställen förlorar
ela sin färg, hela sin egendomliga karakter, om b
en bar någon sådan, och förfaller till en ohbjelp-(
g plaitbet. Dessa Goriturer äro alldeles ickel,
os Donizetti till den grad ett hors doeuvre,
om ofta t. ex. hos Rossini; de utgöra tvertom
jelfva frasen, tillhöra sjelfva periodbyggnaden,
somm en nödvändighet. Nå väl! och man säger
u: mamsell S. kan väl icke ännu komma ut
ned dessa enskilda svårigheter, som tillhöra
ucies parti; men med afdreg af alla dylika ut-
yrbetningar i musiken, är hom makalös, hänfö-
ande! — Kan deita vara uppriktigt? Kan man
verkligen i t. ex. den bekanta arian: pkärleks
nilda etc.s såsom mamsell S. exequerar slutet
leraf, finna sig, jag vill icke säga förtjust, men
velåten? Kan man verkligen tycka att det är
rpperligt, att det är tillfredsställande, det sätt,
varpå mamsell S. likaledes affirdar flera andra
f rollens briljantaste partier, der hon i stället
ör en vidlyftig passage sätter några simpla fjer-
ledelar med långa steg mellan hvar not, eller i
tället för en staccaterad skala, som faller sig
itet svår, sälter, jag tror nästan .... endast en
paus!
Och för att blott uppehålla sig vid hennes
sidsta scen och den vackra Smärtan mig eje
te., så bar hon kanske på sitt vis sjungit den
säst af allt, serdeles första gången; men hon har
ikväl sjungit den mera som en visa än som
ett brasurstycke, och kan sådant vara tillräckligt
ör den strängare kritiken? Hvar har man der
unnit den entusiasm, hvarmed M:ll Lind anslog
sedan de tvenne första tonerna? och hvad har
lebutanten der baft att sätta i stället för de flera,
må tia småsaker, men ändå småsaker af verk-
lig eekt, som tillhöra sednare delen af denna
aria, men hvilka hon knappast ens antydt?
Hvad som tilläfventyrs gör, att mången, detta
oaktadt, finner Mill S. i sin sidsta scen förträff-
7, är de flera goda intentioner, M:ll S. här,
likasom äfven på många andra ställen i pjesen,
förråder såsom aktris. Det är naturligt, att den
iheater-effekt, som ligger i hela derna scen, om
den spelande något så när vet att framhålla
den, skall göra ett visst intryck, och M:ll S. —
det kan upprepas — har här som skådespelerska
visat icke oälna anlag.
Korieligen: M:ll S. är en ung elev, som ge-
nom ändamålsenlig behandling kan med tiden
bli något, men som möjligen riskerar allt, så
framt hon på sätt, här skett, tvingas fram i otid
med halfzgjord method och omogen utbildning,
för att för sin goda vilja och sina vackra be-
mödanden skörda af kritiken en må vara sträng,
men nödvändig tillrättavisning, som alltid är en
bitter medicin, och af förgudningen ett smicker,
som deremot merendels är ett säkert gift.
Er Belletti har båda gångerna ofta nog legat
något under ackompanjemanget; ett litet fel,
som han synes med någon uppmärksamhet på
sig sjelf lätt kunna undvika. En anmärkning
måste äfven göras vid den alltför manhaftiga och
tragiska hållning, han gifver sin sång i vissa
stycken, som endast äro ganska triviala reciter,
såsom t. ex. i recitativet med Hr Wennmbom i
andra aktens början, der ham mottager under-
rättelsen om hur den utskickades värf lyckats i
Frankrike. Man måste veta att gifva sin dekla-
mation någon litet olika kulör för olika ämnen.
Hr B:s pompösa uttryck vid detta tillfälle är så
mycket mera påfallande, som Hr Wennbom sät-
ter deremot en lika olämpligt sentimental replik,
nästan i stilen af ett sxamoroso, hvilket gör att
hela dialogen genom kontrasten faller nästan in
i det löjliga.
Hr Giänther bar, som alltid, varit en god Ar-
thur. Han är visserligen på några ställen hör-
barligen generad af sitt ofta högt gående parti,
men han reder sig likväl alltid derur; och hans
alltigenom musikaliska föredrag förtjenar ett vac-
kert loford.
Kören kunde så gerna vara borta, i det skick,
den dessa gånger presenterats. Det är stundtals
alldeles omöjligt att med bästa vilja i verlden
höra om den verkligen finnes eller icke.
0. 0.
— Vid Kongl Svenska Musikaliska Akade-
. ar Ann ma cc