— RARE RRRA RE
sten och som afgingo i thorsdags. Det var visst ic-
ke hans tur, men då kapten häromdagen var i för-
ögenhet, om hvem han i hast skulle tega, sedan
ett par andra sjuknat, föreslog jag ifrigt Bold, eme-
don jag visste hur ordentlig och nykter och bra
han är, och hur han gör heder åt regementet hvar
ban finns. Jag mins att kapten gjorde någon in-
vändning om att han var nyss gift och bosatt, men
dertill lyssnade jag knappt, och lofvade dessutom i
en viss skämtsam ton, men utan att dermed mena
nvarken godt eller ondt, nej, rekt fatet, att jag skul-
!e trösta den unga gräs-enkan, och Bold blef ock kom
menderad. Imedlertid rann hon mig i hågen i natt,
mitt samvete slog mig, och jag föresatte mig åtmin-
stone att se till benne, och fråga efter henne hos
rotemästaren den rika Lars i Nolgården, som bor
icke långt härifrån. Nu i skymningen red j:g till
Nolgården. Larses gumma ruskade på pufvudet, och
sade att hon gjort allt hvad hon förmådde för att
trösta Bolds hustru, men att, då det icke halp, tror
bon icke att hjelp står till med henne. Jag ansåg
detta, eller rättare, jag ville anse detta bara för ett
ätt alt prata af den bonddryga gumman, men med
lappande hjerta red jag dock in I 3EOgeR, för att
sjelf förvissa mig cm huru det verkligen var.
åg jag den ensliga stugan, OCh ingen rök
dess skorsten ingen !jussiråle ur dess låga
huru den dunkla Skogstrakten redan låg
nästan iesvept i mörkor. FÖ var det alltid så so-
padt och granrisadt utanför Bolds dörr, nu fanns
intet spår. Jag Böppade utaf hästen med
änsla i bjertat SOM jag icke ville unna min o-
, om jag bade Pig0n. Jag band hästen i största
t vid det lilla Steket som omgifver deras lilla
rosland, och trädde in i stugan. Intet ljud bör-
des derinne. Nirjag öppnade dörren, frågade ingen
hvem det var. Stino, ropade jag, är ni inne?
ty det var MÖrkt inne i stugan, att jag knappt kun-
de urskilja något föremål. Hyem ropar mig? frå-
dera!
en