att Stina skulle vara, eburu han ej kunde upptäcka
mer än hennes klara, ljusbruna ögon, som han visste
voro tårfyllda. Han nickade flera gånger omärkligt
åt henne, men sedan kapten kom, var hvarken rast
eller ro, och blott ett hastigt efarväl hann nu Jo-
han att säga sin maka, innan den lilla truppen
satte sig i gång, för aut afmarschera.
Den arma Stina, huru bon nu grät! Hon följde
tåget med ögonen, så länge blicken kunde upptäcka
det, men sedan smög bon en omväg bakom höla-
dan, och började att vandra hemåt. Dagen var i-
medlertid långt framliden. Stina vankade än fort,
än långsamt, utan att veta hvad bon företog. Hen-
nes tankar voro döfvade af sorg, hennes kropp matt
af hunger och ensträngning. Det var nästan nu
mörkt när hon bann sitt ensliga hem, men huru
tomt och öde var ej detta! Hon förmåddeingenting
mer än att under tårar och snyftningar, och i sto:
hast sköta om de stackars djuren. Derefter kastade
hon sig klädd på den bädd, som ännu var orört
sedan hon, då ännu icke allena och öfvergifven, had
lemnat den, O hvad de voro bittra, och ur bjertet.
sår flytande, de tårar som fuktade Johans hufrud
gård. Den icke någon gång gråtit sådana tårar, kor
väl känna ömkan och medlidande för dem, mer
icke fatta hela Vidden af dess malörts-smak. De
är saknaden i det stora hela, det är saknaden i sin:
tusende små delar, som här käns, biter och gnaze;
och förtär sitt rof om ej snar hjelp kommer, der
ifrån an bjelp kom, nu och evigt. Men på denns
långa Öktobernatt kom ingen bjeln, ingen tröst, in.
gen slummer ens öfver den arma öfvergifna ung:
qvinnan. Hon ropade på sin Johan, hon talade vic
honom, men hvem svarede? Jo klävilt! klävitt.
hånade en obermhbertig uggla. Stina drog täcke
öfver hufvudet för att ej höra detta hemska, olycks
bådande läte, men då hörde hon lika som en klock
ringniceg på långt håll för sina öron, och satte si
häftigt upp, lyssnade förfärad, men, då var allt tys