att Stina skulle vara, eburu han ej kunde upptäcka mer än hennes klara, ljusbruna ögon, som han visste voro tårfyllda. Han nickade flera gånger omärkligt åt henne, men sedan kapten kom, var hvarken rast eller ro, och blott ett hastigt efarväl hann nu Johan att säga sin maka, innan den lilla truppen satte sig i gång, för aut afmarschera. Den arma Stina, huru bon nu grät! Hon följde tåget med ögonen, så länge blicken kunde upptäcka det, men sedan smög bon en omväg bakom höladan, och började att vandra hemåt. Dagen var imedlertid långt framliden. Stina vankade än fort, än långsamt, utan att veta hvad bon företog. Hennes tankar voro döfvade af sorg, hennes kropp matt af hunger och ensträngning. Det var nästan nu mörkt när hon bann sitt ensliga hem, men huru tomt och öde var ej detta! Hon förmåddeingenting mer än att under tårar och snyftningar, och i sto: hast sköta om de stackars djuren. Derefter kastade hon sig klädd på den bädd, som ännu var orört sedan hon, då ännu icke allena och öfvergifven, had lemnat den, O hvad de voro bittra, och ur bjertet. sår flytande, de tårar som fuktade Johans hufrud gård. Den icke någon gång gråtit sådana tårar, kor väl känna ömkan och medlidande för dem, mer icke fatta hela Vidden af dess malörts-smak. De är saknaden i det stora hela, det är saknaden i sin: tusende små delar, som här käns, biter och gnaze; och förtär sitt rof om ej snar hjelp kommer, der ifrån an bjelp kom, nu och evigt. Men på denns långa Öktobernatt kom ingen bjeln, ingen tröst, in. gen slummer ens öfver den arma öfvergifna ung: qvinnan. Hon ropade på sin Johan, hon talade vic honom, men hvem svarede? Jo klävilt! klävitt. hånade en obermhbertig uggla. Stina drog täcke öfver hufvudet för att ej höra detta hemska, olycks bådande läte, men då hörde hon lika som en klock ringniceg på långt håll för sina öron, och satte si häftigt upp, lyssnade förfärad, men, då var allt tys