O skulle jag ändå dödt förut! utropade Renata
med stark passiom, utbristande itårar. Men vänta,
ugna dig. Du skall få höra allt; men först måste
vi gömma det här svärdet,, och sättande sig inveck-
lade hon det i vecken af sin klädning. Se så, hör
au: jag kem till hertigens rum; atmosferen var qvaf
och tryckande. Aldrig har jag varit så beklämd.
Jag samlade deck allt mitt mod och stadnade em
stund i dörren för att lyssna. Allt var tyst om-
kring mig; ej ett ljud hördes. Ack, det var en för-
rädisk tystnad!... På tå nalkades jag sängen, ha-
tigt drog jag sänggardinen tillbaka... Som du vet,
ligger rummet åt vester. Den nedgående solens si-
sta strålar föllo på bädden... O, föreställ dig mir
örskräckelse; — ban låg der!
pHuru? hvem? hvilken?... Hertigen! o! min
Fud!
Nej, Diana, den sköna pagem, Caussade de St.
Megret. Sömnig och trött af jagten, och treligen
önskande, att hans kamrater icke skulle finna honom
sofvamde, hade han begagnat sig af sin herres när-
varo vid banketten, för att en litem stund betjena
sig af hans säng. Jag har aldrig förr haft tillfälle,
att se honom så nära, så noga... Nu begriper jag
rvarföre jag fann luften derinne så qvaf och tryc-
cande.r
Nå du skyrdade väl ut i ögenblicket? frågade
Diama och fattade häftigt hennes hand.
Renata skakade sitt hufvud. Jag kunde icke
först. Jag var fängslad, förtrellad, jag... . hon tyst-
nade.
,Men hvarföre störtade du i sådan förskräckelse
utför trappan ?
Han vaknade. Nej blif icke förskräckt; han
har icke igenkännt mig. Jag försvann då han upp-
slog sina ögon. Min flykt kan han väl ha märkt;
men innan han rättat upp sig i sängen, så var jag
redan borta. O, banna mig icke, Diana, jag gjorde
det ju af kärlek till dig.