stret och se huru pager och tjensre allt ännu äro
sysselsatta vid banketten. Kom, jag will gå i ditt
ställe.n
pVar försigtig, Renata; tänk om rågon skulle möta
dig.p
Sår, följ du bara med till hertiginnans rum. Blott
vi en gång äre der, så är allt lätt. På den lilla
trappan, som derifrån leder till hertigens sängkam-
mare, är det icke möjligt att möta någom. Och
skulle likväl det omöjliga ske, tillade hon, så kan
ju en! prinsessa lika så väl, som någon annan, gå
vilse i slottets mörka gångar.n
Gör då, hvad du vill,, sade Diana; men kom
ibåg ditt löfte.
Snart uppnådde de hertiginnans rum. Lätt som
en nymf, med ett finger på den leende munnen ock
svärdet i sin andra hand, ilade Renata till den ta-
pet-dörr, sem dolde trappan — och försvann. Ång-
slig och med högtklappande hjerta väntade Diana
hennes återkomst. Hon kunde ej höra något steg,
rågot ljud, så lätt hade den etheriska varelsen hop-
pat upp för trapporna. ÅAngsligt räknade Diana
minuterna till Reratas återkomst, hvilken dock icke
dröjde länge; men i stället för de tysta steg med
hvilka hon sprungit- upp för trappan, hörde hon
henne nu storma utföre, liksom om hon varit för-
följd af spöken. Glödande, andlös, med försträc-
kelse i sina bliekar och färdig att störta till golfvet,
om icze svärdet, bvilket hon allt ännu bar i sin
hand, skulle hållit henne uppe, inkom Renata och
kastade sig i sin väminnas öppnpa armar.
Hvad har händt ? utropade Diane, sjelf nära att
falla i vanmakt.
O ingenting, ingenting! och dock allt!... In-
genting, som kan förråda dig; men jag — jag är
förlorad. Och likväl skulle jag icke vilja bortbyta
detta ögonblick emot en krenal
pTala, tala!... Säg då hvad som händt; jag dör
af ångest.s