kunna hoppas skydd och hugnad af vår regerin och har, som det tyckes, temligen rätt i si förmodan; han lemnas oantastad att inom lande fortsätta sitt smädelsesystem, under det olycklig Lifländske lifegne, som på den fria Svenska jor den sökt ett skydd mot slafveriet och knutp skan, utlemnats åt sine förföljare; under de landsflyktige Polacker, som här begärt en fr stad, att gråta öfver sitt fäderneslands förtrycl bortvisas härifran; under det en Schweitsar en af Wilhelm Tells landsmän, fördrifvits frå Gustaf Wasas och Engelbrechts fosterbygd un der någon lumpen förevändning af en bristand formalitet i passet! Må hvem som vill häröfve anställa betraktelser hvilka ej kunna bli annat ä tröstande och helsosamma, och må han finn det ganska konseqvent att det är utlänninge Georg Scott som företrädesvis framför andra ut länningar tolereras och gynnas. Vare det lång ifrån oss att med ett enda ord begära, dat ha skulle förvisas från landet eller ens anse sådan hederligt eller önskligt. Han skulle då ställas samma kathegori med de Polske frihetshjeltarn som förtjena vår aktning, eller med de betryckt trälarne som förtjena vårt deltagande. Nej, v hysa alltför stort förtroende till sanningens mak att vi anse henne behöfva frukta äfven en be lackare eller en lömsk fiende, och det lillhör et fritt och ädelt folk, att möta sådant endäst me föraktelig likgiltighet. Vi hafva för mycket oc för ofta förtrutit det ogästfria, skuggrädda för farande mot utlänningar, som hos oss iakttagit sedan trettio år tillbaka, att vi skulle vilja gill det tillämpadt mot någon enda, vore denne erde ä sjelive Hr Soott. Nej, må han bli qvar oc smäda css, han förmår lyckligtvis derigenom ic ke skada oss, och vi vilja hoppas, att hans sed naste bragder, och enkannerligen denna skrift ej skall gagna hans sak, ty Svenska folket må ste nu känna både henne och honom. Vi an märka endast att man gemom denna toleran gifver den vackraste vederläggning på det löm ska förtalet.