kunna hoppas skydd och hugnad af vår regerin
och har, som det tyckes, temligen rätt i si
förmodan; han lemnas oantastad att inom lande
fortsätta sitt smädelsesystem, under det olycklig
Lifländske lifegne, som på den fria Svenska jor
den sökt ett skydd mot slafveriet och knutp
skan, utlemnats åt sine förföljare; under de
landsflyktige Polacker, som här begärt en fr
stad, att gråta öfver sitt fäderneslands förtrycl
bortvisas härifran; under det en Schweitsar
en af Wilhelm Tells landsmän, fördrifvits frå
Gustaf Wasas och Engelbrechts fosterbygd un
der någon lumpen förevändning af en bristand
formalitet i passet! Må hvem som vill häröfve
anställa betraktelser hvilka ej kunna bli annat ä
tröstande och helsosamma, och må han finn
det ganska konseqvent att det är utlänninge
Georg Scott som företrädesvis framför andra ut
länningar tolereras och gynnas. Vare det lång
ifrån oss att med ett enda ord begära, dat ha
skulle förvisas från landet eller ens anse sådan
hederligt eller önskligt. Han skulle då ställas
samma kathegori med de Polske frihetshjeltarn
som förtjena vår aktning, eller med de betryckt
trälarne som förtjena vårt deltagande. Nej, v
hysa alltför stort förtroende till sanningens mak
att vi anse henne behöfva frukta äfven en be
lackare eller en lömsk fiende, och det lillhör et
fritt och ädelt folk, att möta sådant endäst me
föraktelig likgiltighet. Vi hafva för mycket oc
för ofta förtrutit det ogästfria, skuggrädda för
farande mot utlänningar, som hos oss iakttagit
sedan trettio år tillbaka, att vi skulle vilja gill
det tillämpadt mot någon enda, vore denne erde ä
sjelive Hr Soott. Nej, må han bli qvar oc
smäda css, han förmår lyckligtvis derigenom ic
ke skada oss, och vi vilja hoppas, att hans sed
naste bragder, och enkannerligen denna skrift
ej skall gagna hans sak, ty Svenska folket må
ste nu känna både henne och honom. Vi an
märka endast att man gemom denna toleran
gifver den vackraste vederläggning på det löm
ska förtalet.